livinginjapan

Nu var det ganska länge sedan jag uppdaterade bloggen, men idag tyckte jag att det kunde passa bra! Jag har däremot inget speciellt att skriva om, så jag påpekar bara att jag mår toppen och inte har några större klagomål på tillvaron.

Min klass slutade vara lågstadieklass för två veckor sedan, och jag är nu en mellanstadieelev! Skillnaden på svårighetsgrad är rejäl, de första två dagarna var jag helt förvirrad och grymt arg på hur lite jag förstod på lektionerna, men sedan dess har jag vant mig. Så fort jag fattade strukturen på genomgångarna klickade allt till direkt. Det vi pluggar nu är i huvudsak kanji (skrivtecken, det borde ni veta vid det här laget), att prata - en stor del av lektionerna går ut på att konversera med varandra och läraren, samt lite finare skriven japanska, sån som passar sig att använda i uppsatser, till exempel. På den här nivån så är japanskan anpassad till folk som vill plugga på universitet här i Japan, och även om jag verkligen vill det själv, så har jag insett att det nog är smartare att plugga vidare i Sverige för att återvända när jag är klar istället.

Här kommer två bilder på mina anteckningar, så att ni ser vad jag har lärt mig, även om allt ni kommer att se att jag lärt mig är att läsa och skriva ett främmande språk.

Igår morse åkte mamma och pappa, Jakob och Ellen hem till Sverige igen efter att spenderat nästan två veckor i landet där solen går upp. Vi har spenderat en helg i Hakone, där vi upplevde häftiga vyer och varma källor. Helgen därefter spenderades i Kyoto och Nara, där vi såg Shintohelgedomar, Buddisttempel och matade tama, frigående hjortar. De andra har också sightseeat i Tokyo, utan mig, då jag hade skola på veckodagarna. Det har inte hindrat oss från att träffas både i Shinjuku, där familjen bodde, och i Takadanobaba, där min skola ligger. När vi träffades i Tokyo var det på kvällarna och innefattade mest att äta tillsammans, även om vi var i min nya lägenhet en kväll (jag flyttade nämligen förra veckan). Vi har varit på många olika restauranger, från en tsukemenrestaurang (kalla nudlar och soppa att doppa sagda nudlar i) till yakinuki (kött man grillar själv på en grill som står på bordet) till sangyopsa (koreansk mat, där man lägger kött och grönsaker i ett salladsblad, viker ihop det och äter det i en tugga. Lite som tacos).

Hakone är en ort som ligger i närheten av Tokyo och som är känt för sina varma källor. När vi var där bodde vi på ett ryokan, ett värdshus i traditionell japansk stil med tatamimattor i rummen och traditionell japansk mat. Maten var inte helt uppskattad av alla i familjen. På värdshuset fanns också varma bad, med vatten som hämtats från de berömda källorna. Varmt, men oerhört skönt. Hakone ligger i ett väldigt bergigt område (precis som större delen av Japan), och på dagarna så tourade vi området. Ett av färdsätten var med linbana. Linbanan gick från X meter över havet till 2X meter över havet (fråga pappa om de exakta talen, han kommer säkert ihåg), och står i Guiness Rekordbok som den mest trafikerade linbanan i världen. Ett annat färdsätt var med båt över bergssjön. Dag nummer två, då vi åkte båten var dimmig, vilket resulterade i följande:

I måndags var jag, tillsammans med några vänner, i Kamakura. Kamakura är en stad som är helt fullproppad med tempel och vid ett av dem så finns en gigantisk buddhastaty. Kamakura var, enligt reseledaren Fredrik som läst på lite kvällen innan, förr i tiden japans ledande politiska stad och var år 1250 världens fjärde största stad med 200 000 invånare. Lite intressant är att Kamakura nu har färre invånare än fär 760 år sen, 174 000. Kamakura ligger cirka fem mil sydväst om Tokyo, bortom Yokohama, och med tåg hemifrån Shiki som ligger norr om Tokyo tar det strax under två timmar att åka.

När vi kom fram så var det första vi gjorde att gå till stranden. Trots att Tokyo är en kuststad så har jag inte sett havet en enda gång sen jag kom hit. Eftersom vädret var underbart köpte vi glass i en konbini och satte oss i solen och njöt.

Sedan jag skrev senast har det, som ni säkert märkt, gått ett tag. Som titeln till det här inlägget antyder så är det huvudsakligen för att jag har kommit tillbaks i vardagsrutinen. Det passar ju bra att äntligen ha anpassat sig till skolan igen, tre dagar innan nästa lov. Yay.

På fredag börjar ゴルデンヴェーク, eller Golden Week. Det är en serie av helgdagar som leder till en hel veckas ledighet här i Japan. För oss på ISI Language School så har det blivit utökat till närmare två veckor, eftersom de nya eleverna ska göra inträdesprov i slutet av lovet, och då är det lämpligt om skolan är tom på övriga elever. Jag befinner mig i ett tillstånd som växlar mellan att vara skoltrött och lovtrött. Skolan är kul, men jag tycker att tempot i klassen är lågt. Kanske är det så att tempot är rätt, men att min nivå ligger över majoriteten av klassens. Jag och Manne är, utan att vilja skryta, de två bästa i klassen och, fortfarande utan att skryta, klarar utan problem av alla övningar när delar av klassen knappt kan böja verb utan att tveka, börja säga fel, tveka igen och till slut säga fel ändå.

Lovtrött är jag för att jag nyss plågat mig igenom ett lååångt lov som var påfrestande med all ledighet. Missförstå mig rätt, att ha lov kan vara jättekul, men bara om man tar sig för saker! Tyvärr är det så att även om saker planeras så är det inte säkert att de genomförs av en anledning eller en annan.

Jag köpte förresten i förra veckan en iPhone, något som jag absolut inte ångrar på något sätt! Största uppsvinget från min förra telefon är att jag nu kan klippa ut kanji jag inte kan läsa och klistra in dom i uppslagsverket jag har på telefonen - grymt smidigt när man mailar med japaner! Dessutom är kameran faktiskt bra, så (om jag tar mig i kragen ordentligt) kanske det kommer att bli fler bilder här i framtiden!

I söndags kväll var jag ute på ett oförglömligt äventyr. Jag var på picknick under de fantastiskt vackra, blommande körsbärsträden, tillsammans med mina vänner!

Ända sedan jag blev intresserad av Japan för flera år sen så har jag velat se körsbärsträden när de blommar, och nu har äntligen drömmen slagit in! Varje dag på tåget ser man långa alléer av körsbärsträd, eller sakura, som de heter på det lokala språket. Men att se träden från tåget och att sitta under dom är två vitt skilda världar.

Vår picknick utspelade sig till större delen nattetid, i en upplyst park. Man såg inte lika mycket av parken, men jag fick det förklarat för mig av Akira att en del japaner tycker att sakuran är som vackrast på natten, då den lyser igenom mörkret med sina ljusa, ljusa kronblad. Jag vet inte om jag håller med om att den är som vackrast, men det var fantastiskt vackert. Att man inte såg så mycket gav nästan en positiv effekt, eftersom man bara får tillgång till en liten bit skönhet av det stora hela, och måste uppskatta det lilla man har så mycket mer.

 

Blommorna som fanns precis över oss.

 

Vi var i en tempelpark ungefär 10 minuter med tåg från Takadanobaba, där jag går i skola om dagarna. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad varken parken eller templet hette, eller var det låg, men vackert var det.

 

Vi var runt 25 personer, kanske 10 stycken som jag aldrig träffat förut, men som alla var väldigt trevliga. Bortsett från mina svenska vänner, som var runt 10 till antalet, så var där två finskor och resten japaner. Det behövdes alltså pratas mycket japanska, men lyckligtvis börjar jag bli bra på det, så ofta var det inget större problem.

 

 

Ungefär hälften av de som var där.

Övre raden från vänster: Oni och Midori

Undre raden från vänster: Erika, finska 1, finska 2, Awajiru, jag, Akira, Mattias, Chiaki, japansk tjej 1, Junjun samt japansk kille 1.

 

Problemet med att vara ute och dricka med japaner är att de alltid vill dricka ikapp med oss skandinaver. Ibland med ödesdigra resultat.

 

En annan, fullkomligt orelaterad sak som slog mig häromdagen när jag satt på tåget är att när man som utlänning sitter på tåget så kommer infödingarna att försöka undvika att sätta sig bredvid så länge som absolut går. Inte ens när alla andra platser är tagna är det säkert att platsen bredvid mig blir upptagen!

Då har skolan börjat igen, något jag sett fram emot sen den slutade. När jag kom till klassrummet så var det bara två andra där, mig inräknad tre. Jag visste redan att det antagligen var en del som hade hoppat av skolan på grund av situationen här, men när vi hade börjat lektionen och vi fortfarande bara var sju stycken blev jag rätt överraskad - på ett positivt sätt! Vi kommer nog snart att bli fler, Manne kommer snart tillbaka från Korea till exempel, men om vi fortsätter med den här storleken kommer vi att ha 3 (4?) lärare på under 10 elever. Det ni, här kan vi snacka om tillfälle för lärarna att lära känna sina elever, och tvärt om.

Jag har för övrigt fått nya lärare. Kommer på torsdagar och fredagar att ha 関口先生, Sekiguchi-sensei. En del polare har haft henne förut, och har bara sagt bra saker om henne, så jag blev glad över att ha henne. Hon levde gott och väl upp till förväntningarna skapade av de andra, hon är hysteriskt rolig.

Vilka lärare jag ska ha övriga dagar vet jag fortfarande inte, men jag hoppas på bra lärare. De flesta lärarna som de andra har haft verkar vara bra, så jag hoppas på någon av dom!

Eftersom det har varit lov i tre veckor här borta nu så har det hänt en del, utflykter och dylikt. Bland annat har vi varit i Asakusa och Ueno Park.

Asakusa är en del av Tokyo som är känt för sina tempel. Med rätta - ett av templen vi såg, det största, var magnifikt! Minst lika magnifikt var gatan som ledde upp till det. Den kantades av gatustånd som sålde alla möjliga olika turistprylar. Bland annat en som sålde mängder av katanas, japanska svärd, i olika storlekar och prisklasser. Prydnadssvärden låg runt tusenlappen (SEK), medan de som var menade att användas (till kampsport) kostade över 50 000 yen.

Så här såg gatan ut. Tempelingången skymtar i fjärran, sträcker sig ovanför allt annat.

Själva templet, Sensou-ji. Tyvärr är det här den bästa bilden jag har tillgänglig. Insidan är fantastisk, tänkte på Habo Kyrka när jag såg den. Tyvärr brukar man inte få ta fotografier inuti templen, så jag lät bli.

När man ska gå in i ett tempel så ska man utföra en reningsrit som går ut på att tvätta de smutsigaste delarna av kroppen. Enligt japansk tradition är det händerna och munnen. Utanför varje tempel står därför fantastiskt vackra fontäner, ofta drakhuvuden som spottar ut vatten, där man med en träskopa sköljer händerna och dricker lite.

 

Ofta har står tempel dessutom i eller bredvid en park, så också i det här fallet. Parken bredvid är också vacker, med rinnande vatten och koifiskar, karpar på modersmålet.

 

Koifiskar i parken. Egentligen i vattnet, men vattnet ligger i parken.

När vi varit där tillräckligt så drev vi omkring i Asakusa lite, hittade en annan park bland annat. Tyvärr hade våren inte riktigt kommit igång, så den var ganska brun och ful just då. Man kunde också på många ställen i Asakusa se 東京スカイツリー, Tokyo Sky Tree. För den okunnige är det ett torn som just nu håller på att byggas i Tokyo. När vi var där hade det precis nått sin planerade höjd på 634 meter. Det har varit Tokyos högsta torn ett tag nu, till och med Japans högsta. Till och med världens högsta!

 

Himmelsträdet i sin fulla prakt. Det är i nuläget världens högsta torn, 34 meter högre än Canton Tower i Ghuanzhou, Kina, och 194 meter lägre än Burj Kalifa i Dubai.

Trippen till Asakusa ägde rum den 24:e, alltså förra torsdagen. Igår var vi i Ueno Park, främst på grund av det fina vädret. Det var varmt och soligt, men ibland något molnigt. Vi skulle stuckit idag istället, varmare väder och inte ett moln på himlen, men jag klagar inte på gårdagen heller! Körsbärsträden har börjat blomma lite grann, men är ännu inte så magnifika. Nån gång i nästa vecka borde det vara fantastiskt vackert, så nästa vecka ska vi återigen sticka till någon park för att delta i お花見, ohanami. Rakt översatt blir det blom-se, men är ett ord som betyder ungefär 'att titta på och njuta av körsbärsträdens blomning.' Jag ser fram emot det något fruktansvärt, det är en av de saker jag faktiskt åkte till Japan för att se!

 

Tyvärr saknar jag bilder från Ueno, men jag tänkte som så att alla bilder jag skulle kunna tagit bara skulle överträffas av de jag tar när blomningen är i full gång!

I enlighet med UD:s råd så var jag igår till Svenska Ambassaden i Tokyo för att hämta ut jodtabletter. Den ligger ganska centralt i Tokyo, men tyvärr inte längs med Yamanotesen, den största linjen i Tokyo, så en del byten krävdes för att komma fram. Tobu-Tojosen -> JR Yamanotesen -> En tredje linje som jag inte minns namnet på.

Att vara på ambassaden var en ganska bekant upplevelse: Det känndes nämligen som Sverige. Det fanns flera dalahästar och det luktade till och med Sverige.

Från att vi kom dit så tog det nog inte mer än 10 minuter innan vi hade fått våra pass kollade, fått en ask tabletter var och att vi kunde gå igen. Efter att det hade tagit 2 timmar att ta sig dit så var man nästan besviken över hur fort det gick.

På vägen hem försökte vi gå förbi skolan också, några av oss skulle få en påskrift på sina CSN-papper, men skolan var stängd. Vi kom dit klockan 17:02, gissa när den stängde? De som gissade på annat än 17:00 får inte en guldstjärna i kanten.

På tablettasken så står det, som så ofta på medicin, "förvaras oåtkomligt för barn". Räknas man som barn om man fortfarande har barnasinnet kvar? Eller fortfarande inte tänker på sig själv som vuxen? Om det är så måste jag nog leta reda på någon som kan förvara medicinen oåtkomligt för mig.

Trots många varningar om ett planerat strömavbrott så blev det inte av i morse, så dagen började som vanligt, bortsett från ett större skalv vid 10-tiden som skakade om mig rätt bra. Efter att ha duschat och ätit frukost begav jag mig, tillsammans med de andra, till skolan för att kolla hur det stod till där.

I skolan fick vi veta att vårt vårlov blivit en vecka längre, start idag. Jag har alltså en månads lov från och med idag, i ett land där det mesta gått snett. Jag vet inte riktigt hur jag ska spendera det, men det kommer väl att gå på nåt sätt.

En del kompisar håller på att förbereda sig för att lämna landet, de flesta av dem ska hem till Sverige igen. Själv har jag inga planer på att göra det, utan kommer istället att stanna kvar i kaoset. Om något extremt inträffar kommer jag dock att försöka ta mig hem, men jag tror i nuläget att det inte kommer att hända.

Nu har det gått två dagar sen den stora jordbävningen och det är fortfarande skakningar då och då. Det som oroar mest just nu är skadorna på två reaktorer på ett kärnkraftverk i norra Japan, men jag försöker att undvika att tänka på det så mycket. I nuläget är det inte så mycket jag kan göra åt det.

När vi var och handlade tidigare idag så blev jag förvånad över hur mycket som faktiskt fanns kvar i affären. Sen kom vi till kylen för vatten. Helt tom. Samma sak med brödhyllorna, allt bröd var borta. Jag antar att de mer erfarna infödingarna tänkte snabbt och började hamstra upp mat och vatten.

Fick tidigare veta att från och med imorgon kommer strömmen att stängas av i perioder för att spara. Tre timmar på morgonen och tre timmar på eftermiddagen kommer elen att vara borta i Shiki, där jag bor. Eftermiddagstimmarna kommer jag att vara i skolan, i alla fall om skolan kommer att köra på som vanligt. Vi är osäkra på hur det kommer att vara med det, men kommer att ta oss till skolan imorgon i alla fall. Jag hoppas verkligen den kör som vanligt, det vore skönt med något fast i vardagen igen, när hela marken ryckts undan från fötterna.

Vi får se imorgon hur det blir med skolan. Nu ska jag dricka min mjölk så att den inte blir dålig imorgon.

こんばんは, god natt.

Igår, när klockan närmade sig 15:00 så inträffade något mycket oväntat. Jordbävning. En stor en dessutom.

Igår skulle vi göra våra placeringsprov inför nästa termin på skolan. Klockan 14:40 fick vi rast och klockan 14:50 var det tänkt att vi skulle börja med lyssningsprovet. Klockan 14:46, tror jag att det var, började skolan skaka lite lätt. De flesta av oss har varit med om liknande skakningar förut, vi kopplade genast att det var en jordbävning. Manne påpekade glatt att det var den första han kände av!

20 sekunder gick och skakningarna blev värre och värre. Snart började saker falla omkull, och då insåg vi att det nog var ett ganska ordentligt skalv. Eftersom vi hade rast så hade vi just då ingen lärare i klassrummet, och vi hade inte fått någon jordbävningsinformation tidigare, så vi var ganska förvirrade när en annan klass började välla förbi ute i korridoren. Vi gjorde som de och följde efter, ut ur huset. Det borde vi egentligen inte gjort, men det var inte fel att göra.

Efter att det värsta gått över så gick vi återigen tillbaka till klassrummet. Jag antar att lärarna hade en överläggning om vad de skulle göra nu, för det tog en bra stund innan vår lärare kom tillbaka till klassrummet. Han delade ut papprena till provet och vi förberedde oss på att göra det, trots att de flesta av oss antagligen var ganska skärrade, det var i alla fall jag.

Lite senare kom Yoshimura-sensei och gav oss information om vad man ska göra när det blir jordbävning. In med huvudet under bänken, skit i resten av kroppen! Hålla sig undan från fönster och glas, eftersom det kan splittras. Hon berättade också att efter stora skalv som det här så kommer det alltid ett efterskalv som är ungefär lika stort. Lite senare kom en annan lärare och gav oss samma information.

Efter ytterligare några minuter började det skaka igen, först lite grann som förra gången, och sen mer och mer, och alla gömde sig under bänkarna. När det var över kom Yoshimura-sensei igen och sa att vi skulle ta oss till en annan skola, en som hade skolgård och som inte var omgiven av höga byggnader. Vi hade bara några iPhones som nyhetskälla, så vi visste fortfarande inte så mycket. Någon sa att det låg på 7.8 på skalan, vilket är rätt högt.

Efter ett ganska bra tag så kom ordern om att vi skulle ta oss ut, och gå till lågstadieskolan med skolgård. Efter ytterligare en stund så var vi på väg. På gatorna låg fasadputs och en del kakelplattor som lossnat, men bortsett från det så syndes det inte så mycket av skalven.

När vi kom dit fick vi veta att de elever som hade gångavstånd till hemmet kunde gå hem efter att ha sagt till sina lärare. De sa också att det var meningslöst att gå till stationen, tågen stod still, och de visste inte hur länge.

Det gjorde mig fruktansvärt förvirrad att få den informationen. Jag har väntat på tåg förut, och det är aldrig en bra eller rolig upplevelse.

Jag förberedde mig på en mycket lång kväll/natt när Manne kom och berättade att han och några av våra koreanska vänner skulle hem till Henrys lägenhet, som lämpligt nog låg innom gångavstånd. Vi berättade för Miwada-sensei att vi skulle sticka, och sen gick vi.

När vi kom till lägenheten så slog vi på TV:n, kollade lite på nyheterna och efter varningar om ett nytt storskalv så gick vi för säkerhetsskull ut igen. Vi tog oss till en lekplats, där det var öppet och utan höga byggnader runt om. Efter ett tag utan att något hände så bestämde vi oss för att försöka hitta något att äta och sen ta oss tillbaka till lägenheten.

Det var lättare sagt än gjort att hitta något att äta. De flesta ställen hade stängt, men till slut hittade vi ett Family Mart som var öppet där vi kunde köpa något att käka. Vi tog oss tillbaks till lägenheten och åt, och sen bestämde vi att halva gruppen skulle ge sig ut och leta reda på mer mat för natten och kommande morgon.

Jag stannade kvar, det började bli kallt ute, och jag hade inte planerat för en jordbävning. Vi fortsatte kolla på nyheterna, fick för första gången på kvällen iväg något sms till oroliga föräldrar och kompisar. Styrkan på jordbävningen sades nu vara 8.8 istället. Det låter kanske inte som så mycket mer, men skalan är logaritmisk, vilket betyder att ett skalv på 8.8 är TIO gånger starkare än ett på 7.8.

Efter två timmar kom de andra tillbaka. Så svårt hade det varit att få tag på mat, men de hade också hunnit få tag på släkt och vänner under tiden. Under tiden de varit borta hade vi lämnat huset ytterligare en gång för en jordbävningsvarning, och känt av ett flertal små bävningar. Varje gång någon skakade lite med foten var det någon som kollade mot vår hemmagjorda jordbävningsindikator - ett par upphängda hörlurar - för att se om det verkligen var något som hände. Det var ofta så att det kändes som en jordbävning, men som i verkligheten bara var inbillning.

Under natten kände vi ytterligare ett flertal små jordbävningar, men ingen som var särskilt stor. Tågen började gå på förmiddagen, men jag stannade kvar ytterligare flera timmar, främst för att det var så pass mysigt tillsammans, men nästan lika mycket för att jag ville undvika trängseln. När trafiken i Tokyo lägger ner så är det flera hundra tusentals människor som inte kan ta sig dit de vill utan måste vänta på att den börjar igen.

När jag väl kom hem på eftermiddagen, för ungefär två timmar sen så var det första jag gjorde att ta av mig linserna. 32 timmar med ett par plastbitar i ögonen skulle kunna göra vem som helst trött.

Nu säger de att styrkan på skalvet ligger på 8.9-9.1, vilket gör det till världens femte största skalv som uppmätts.

Vi hörs!

För att beskriva dagen behöver jag inte använda så många ord, utan det räcker med ett: Vanlig. Men bara för skoj skull så kan jag dra till med några andra också: vardaglig. Trivial. Tråkig. Rolig. Seg.

Jag vaknade som vanligt vid halv 9. Sen vaknade jag igen vid 08:39, 08:48, 08:57, 09:06 och 09:15. Sen gick jag upp 09:30. Det första jag tänkte på var hur mörkt det var i rummet. Ni förstår, mitt rum har ett stort fönster mot öst, där solen går upp. Faktiskt tror jag det är fel att kalla det för fönster, vägg passar nog bättre. Det tar nämligen upp hela väggen, förutom en halvmeter längst upp mot taket. Kallt.

Hur som helst, jag har lärt mig att det finns två orsaker till att det inte är ljust när jag vaknar. Den ena är att jag har vaknat runt 5 på morgonen, förvirrad över vad klockan är och halvvägs till duschen innan jag inser att klockan inte har blivit så mycket än. Den andra anledningen är att det är dåligt väder. Eftersom vi redan slagit fast att jag vaknade vid 08:30, 08:39, 08:48, 08:57, 09:06 och 09:15 så kan vi tillsammans lista ut att det var anledning nummer två som gjorde att mitt rum var mörkare än vanligt. Så efter ytterligare en kvart under täcket så tar jag mig upp, klär på mig och drar ifrån gardinen.

Snö.

Snö.

Det regnade snö. Igår var jag ute utan jacka och tyckte det var varmt. Nu var det snö. Jag drog för gardinen igen och drog ifrån den ytterligare en gång, hoppfull om att det, någonstans, var fel. Det var fel någonstans. Utanför mitt fönster. Det snöade på riktigt.

Klockan 11:45 begav vi oss hemifrån, ut i "snö"slasket. Jag tvekar över att kalla det snö, eftersom det verkade vara närmare besläktat med regn, främst genom vätan. Efter cirka 30 minuters tågresa och ett stopp på Seven Eleven så kom vi, runt 12:30 till skolan. Ytterligare lite tid att plugga på, lite sistaminuten plugg av kanji.

12:40 rang klockorna ut för morgonklasserna, och 13:00 rang dom in för oss. Eftersom det som hände härefter antagligen inte kommer att förstås av de flesta så kan nyss benämnda grupp läsare hoppa över nästa stycke.

１時から小さい聞く練習をした。その練習のあとで漢字テストをしたら、新しい漢字を勉強した。１時５０分から休みだった。２時から新しい文法を勉強した。今日は、可能形を習った。今、可能形を使える！；）今日の先生はとてもとてもよくて、楽しくて、親切な先生だと思う！先生はシモンさん、国で、どのくらい日本語を勉強したと言った。私は勉強しなかったと言って、先生はびっくりした！そして、先生はへー、上手だと思うと言った！私はとてもとてもうれしくなった！

Efter skolan så drog vi hem. Eftersom jag hade städning idag så var de andra tvungna att vänta en stund på mig, men annars var det inget märkvärdigt. Tågresan hem tog lika lång tid som till skolan, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är samma resa, fast åt andra hållet.

Väl hemma lagade jag mat, idag blev det spaghetti och köttfärssås. Jag gjorde tillräckligt för att ha till ytterligare två dagar, men matlådan var lite liten, vilket ledde till att jag nu sitter med världens matkoma framför datorn och skriver betydligt mer än vad jag hade planerat på att skriva från början. Nu ska jag kolla lite på Nihonjin no shiranai nihongo, ett drama som rekommenderas starkt. Tjejen i huvudrollen är för övrigt fjärdedels svensk.

まもなく、一番線に電車が参ります。危ないですから、黄色い線のうちがわまでおさがり下さい。

Så lät inledningen till gårdagens tal, en inledning som fick hela åhörarsalen att skratta; alla kände naturligtvis igen det. Det är nämligen vad som sägs på tågstationerna precis innan tågen kommer. Det var också en inledning som fick mycket beröm från publik, deltagare och lärare. Min egen lärare, Yoshimura-sensei, har upprepade gånger sagt att det är en perfekt inledning, och andra lärare gav ungefär samma bedömning. Sugiyama-sensei sa efter mitt tal att det dittils varit det absolut bästa talet. Andreas sa att han var nästan helt säker på att jag skulle vinna i nybörjargruppen.

Så blev det inte.

Vi kom till Shinjuku Culture Center klockan 08:50, tio minuter före utsatt tid för oss talare. När alla kommit fick vi en genomgång på hur det hela skulle gå till: först skulle nybörjargruppens fem deltagare tala, följt av mellangruppens sex. Sen en kort paus innan den bästa gruppens sju deltagare skulle hålla sina tal. Jag var talare nummer tre.

En finklädd Simon hållandes sitt tal.

Trots nervositet höll jag mitt tal ungefär som det var tänkt. Helt ärligt var jag mycket mindre nervös när jag väl var på scenen än vad jag trodde att jag skulle vara. Det lustiga är att jag efter att alla tävlande hade talat fick höra från många andra att 4 av de 6 första talarna var de absolut bästa talarna i hela tävlingen; våra tal var inte bättre grammatiskt sett, men sättet vi talade på var det. Givetvis hjälpte det också till att vi använde japanska som de allra flesta i publiken förstod.

När det sen var dags för prisutdelningen var jag många gånger nervösare än när jag skulle hålla talet. När vi satt på scenen väntandes på att få reda på vem som vunnit kändes det som om tiden gick baklänges, så långsamt var det. Helt ärligt var jag efter allt beröm rätt säker på att jag skulle vinna.

Först delades andrapriset i min grupp ut. Andreas fick det. Sen delades förstapriset ut. Jag fick det inte. En kines fick det istället. Nu kan man tänka sig att jag kände mig vansinnigt besviken, så säker som jag varit. Det gjorde jag inte. Jag blev förvånad över hur obesviken jag var.  Det var snarare grymt skönt. Istället: Grattis, lilla kinesiska tjej!

Hugo vann sin grupp. Hade han tävlat mot den högsta gruppen också hade han antagligen fortfarande vunnit, så grym var han. Det var ingen annan än han som tvivlade på vem som skulle vinna i hans grupp. Två av fyra svenskar i tävlingen tog pris. Fyra av de fyra deltagande svenskarna bor på samma guesthouse. Bra jobbat av oss.

Jag känner mig fortfarande inte besviken över att jag inte vann, däremot är jag stolt över att ha placerat mig i en tävling där bara de allra bästa eleverna kunde placera sig. Jag går dessutom i den absolut lägsta klassen som var med i hela tävlingen.

Grattis Andreas, Hugo och lilla kines, ni förtjänade era vinster!

Oj, oj, oj, två inlägg på samma dag, did hell freeze over?

Efter att ha käkat lunch innan idag så drog vi till en närliggande park för att spela fotboll, något vi pratat om många gånger men aldrig riktigt kommit oss för att göra. Först spelade vi fotboll i säkert en timme, och gradvis började fler och fler japanska barn vara med och spela.

När vi sen tröttnat på fotboll så lekte vi 「どろけい」, dorokei, doro från dorobo som betyder tjuv och kei från keisatsu som betyder polis. Tjuv och polis helt enkelt. Grymt roligt, barnen var vilda och föräldrarna trevliga :D