livinginjapan

まもなく、一番線に電車が参ります。危ないですから、黄色い線のうちがわまでおさがり下さい。

Så lät inledningen till gårdagens tal, en inledning som fick hela åhörarsalen att skratta; alla kände naturligtvis igen det. Det är nämligen vad som sägs på tågstationerna precis innan tågen kommer. Det var också en inledning som fick mycket beröm från publik, deltagare och lärare. Min egen lärare, Yoshimura-sensei, har upprepade gånger sagt att det är en perfekt inledning, och andra lärare gav ungefär samma bedömning. Sugiyama-sensei sa efter mitt tal att det dittils varit det absolut bästa talet. Andreas sa att han var nästan helt säker på att jag skulle vinna i nybörjargruppen.

Så blev det inte.

Vi kom till Shinjuku Culture Center klockan 08:50, tio minuter före utsatt tid för oss talare. När alla kommit fick vi en genomgång på hur det hela skulle gå till: först skulle nybörjargruppens fem deltagare tala, följt av mellangruppens sex. Sen en kort paus innan den bästa gruppens sju deltagare skulle hålla sina tal. Jag var talare nummer tre.

En finklädd Simon hållandes sitt tal.

Trots nervositet höll jag mitt tal ungefär som det var tänkt. Helt ärligt var jag mycket mindre nervös när jag väl var på scenen än vad jag trodde att jag skulle vara. Det lustiga är att jag efter att alla tävlande hade talat fick höra från många andra att 4 av de 6 första talarna var de absolut bästa talarna i hela tävlingen; våra tal var inte bättre grammatiskt sett, men sättet vi talade på var det. Givetvis hjälpte det också till att vi använde japanska som de allra flesta i publiken förstod.

När det sen var dags för prisutdelningen var jag många gånger nervösare än när jag skulle hålla talet. När vi satt på scenen väntandes på att få reda på vem som vunnit kändes det som om tiden gick baklänges, så långsamt var det. Helt ärligt var jag efter allt beröm rätt säker på att jag skulle vinna.

Först delades andrapriset i min grupp ut. Andreas fick det. Sen delades förstapriset ut. Jag fick det inte. En kines fick det istället. Nu kan man tänka sig att jag kände mig vansinnigt besviken, så säker som jag varit. Det gjorde jag inte. Jag blev förvånad över hur obesviken jag var.  Det var snarare grymt skönt. Istället: Grattis, lilla kinesiska tjej!

Hugo vann sin grupp. Hade han tävlat mot den högsta gruppen också hade han antagligen fortfarande vunnit, så grym var han. Det var ingen annan än han som tvivlade på vem som skulle vinna i hans grupp. Två av fyra svenskar i tävlingen tog pris. Fyra av de fyra deltagande svenskarna bor på samma guesthouse. Bra jobbat av oss.

Jag känner mig fortfarande inte besviken över att jag inte vann, däremot är jag stolt över att ha placerat mig i en tävling där bara de allra bästa eleverna kunde placera sig. Jag går dessutom i den absolut lägsta klassen som var med i hela tävlingen.

Grattis Andreas, Hugo och lilla kines, ni förtjänade era vinster!