livinginjapan

Efter vårat misslyckade försök att köpa en telefon igår så försökte vi igen idag, med både pass och alien registration card med oss. Klockan 14:00 begav vi oss hemifrån. Runt 15:00 kom vi fram till affären och träffade samma kvinna som igår. Efter ett tag så hade jag bestämt mig för en telefon och efter ytterligare en stund så hade de andra också beslutat sig. Under tiden hade jag påbörjat kontraktstecknandet. Efter ännu längre var jag till slut klar och efter lika länge till var vi alla klara. Då var klockan runt 18:00. Nu är klockan 20:40, och jag kom hem för ungefär 20 minuter sen. Det tog alltså grymt lång tid, men nu har jag i alla fall en mobil i handen - cheers! Billig är den också - gratis - och bara 1300 yen i månaden. Dock så var jag tvungen att teckna ett avtal för två år, så när jag ska hem så får jag köpa mig ur kontraktet för ytterligare 10 000 yen (eller stanna ett år till).

Har ni sett någon gå med paraply i en tyfon någon gång? Och hur paraplyt helt utan förvarning blåses ut och in? Det har jag gjort. Jag kommer till det senare.

Jag fick min nya lärare i fredags, en ung och söt japanska som inte verkar ha så mycket erfarenhet med att vara lärare. Hon var nervös. Mycket nervös. Händerna skakade synbart på henne när hon tog närvaro, och man kan nästan förstå det - hon stod framför en klass fylld med europeer och fyra kineser. Ingen i klassen kan särskilt mycket japanska heller och hennes engelska är säkert på nivå med de andra lärarnas: låg. Men hon gjorde ett bra jobb, hon lärde ut på samma stil som de andra lärarna med mycket repetition och mycket kroppsspråk. Ett annat enormt plus med den här läraren är att hon inte har den irriterande, frustrerande och nasala rösten som är så vanlig för tjejer i Japan.

En annan fruktansvärt rolig sak hände under skoldagen. För att kunna förstå det roliga i det hela måste jag nog förklara en del saker först:

1. Vi har en sextonårig kinesiska i klassen som heter Kiku.
2. I japanskan så lägger man till en persons "titel" efter namnet, och man gör det jämnt. Enda gången man inte gör det är med personer man står väldigt nära. Vanligtvis använder man -san, vilket skulle översättas till ungefär herr/fru/fröken och som är respektfullt, men man kan också använda andra titlar. Ett annat mycket relevant exempel är -chan, ett suffix man brukar använda främst till yngre tjejer.

När vi lärde oss att säga hur gamla vi var blev vår lärare helt chockad när hon fick veta Kikus ålder och började därefter kalla henne Kiku-chan. En kille som sitter bakom henne, sjuttonåriga Marco, plockade förstås upp det här och började därefter rätta alla lärare som sa Kiku-san, så att de istället kallade henne Kiku-chan. Resten av klassen har också plockat upp användandet av -chan, och vi använder det när vi pratar med henne, till Kikus stora förtret.

(Här avbröt jag bloggandet för att ge mig ut och spela biljard.)

Hur som helst, när vår nya lärare tog närvaro så kom hon till Kiku och sa Kiku-san, omedelbart följt av Marcos Kiku-chan! Ingen tänkte så mycket mer på det, förrän hon kom till Marco och sa Marco-san. Helt utan förvarning kommer då Kikus röst och rättar henne: Marco-CHAN! Jag tror aldrig att jag har sett någon bli så röd i ansiktet som han blev då, drabbad av sitt egna påhitt.

På fredagskvällen så var det sen dags för Vincent, en fransman på vårt boende, att ha en avskedsfest till sin ära, eftersom han lämnade oss klockan 5 i morse. En grymt trevlig kväll följde på det, även om en del personer blev aningen överförfriskade. I synnerhet en person drack lite för mycket, och försökte sedan desperat få mig och Andreas att dricka tillräckligt för att hamna i hennes tillstånd. Men vi hade trevligt ändå. När festen sedan var över så satt vi kvar tillsammans med en amerikan, min rumsgranne, som vi hade en trevlig pratstund med. Han har bott i Japan längre än vad jag levt.

Vi försökte idag införskaffa mobiltelefoner, så vi begav oss ut i ett väldigt regnigt Tokyo. Det har nämligen varit tyfon här idag. Efter att jag hade köpt ett nytt paraply (det förra stals i torsdags) så tog vi tåget till Shibuya. Där regnade det ännu mer än i Shiki, och det blåste dessutom rätt rejält. Nu kommer vi till paraplyt som blåstes ut-och-in. Vi gick i grupp, och jag kände plötsligt hur det började rycka mer än vanligt i paraplyt, så jag vinklade det så att vinden inte skulle slita sönder det. Pablo gjorde inte det. En halv sekund senare såg det ut som om paraplyt hade gått igenom en skördetröska. Det var sönderslitet och stagen hade knäckts. Pablo blev blöt. Men vi uthärdade (specielly Pablo) och efter att han köpt ett nytt paraply, som han var försiktigare med, så fortsatte vi mot telefonaffären där vi fick hjälp av en kvinna som omöjligt var annat än halvamerikan och som måste ha växt upp i USA. Hon berättade också att vi behövde både vårat Alien Registration Card och vårt Pass för att kunna köpa en telefon. Aningen nedslagna begav vi oss hem igen, och jag tror vi hade tur som kom ända hem, eftersom flera linjer hade stängts ner på grund av tyfonen.

Senare på kvällen, när jag hade skrivit ungefär halva det här inlägget, så knackade Fredrik på och bjöd med mig till att gå ut och spela biljard igen. Jag hängde på, och det resulterade i att ni får läsa om mina senaste dagar circa tre timmar senare än planerat.

TL;DR: Tyfoner är regniga och blåsiga.

I fredags upptäckte jag att jag efter lite träning är rätt okej på biljard. Det var nämligen så att efter skolan så stack jag och några kompisar - några från boendet och några från klassen - och spelade biljard i lokalen som ligger 5 meter från skolan. Direkt på andra sidan gatan. Grymt kul var det, och ett bra sätt att sparka igång helgen.

Förresten fick vi inte någon ny lärare, utan hade som vanligt Pin-Pon-sensei. Men om jag har förstått saken rätt så skulle vi fått en ny lärare i fredags men vi kommer att få henne den här fredagen istället.

Helgen passerade grymt snabbt, sådär som helger har en tendens att göra och sen var det dags för skolan och vardag igen. Jag tycker i och för sig om att åka till skolan varje dag, jag trivs där; även om min klass inte är den roligaste på skolan. Vi sa förresten hejdå till en kille i klassen idag som bara skulle stanna en månad, och på fredag sticker två killar till. Själv är jag glad över att jag ska stanna 11 månader till, även om jag vet att alla där hemma i Sverige inte delar den uppfattningen.

Ikväll hade vi en grymt slapp och härlig kväll. På grund av vissa personers frånvaro så körde vi ingen matlagning tillsammans för alla 12 personer idag, utan jag, Axel och Fredrik körde ett eget race. Vi skaffade nudlar och kött (mycket kött) samt tofu och grönsaker som vi tillagade tillsammans med teriyaki-sås. Grymt gott. Och för att göra saken bättre så delade vi på en flaska rött vin till det. Givetvis gick middagen på lite mer än vad den skulle gjort om vi varit allihop, men jag är ändå rätt nöjd med en grym middag på 40 spänn.

Det har blivit kallare. Jag måste nu använda en tjocktröja när jag är ute, när det är som kallast. Det känns rätt skumt, på min födelsedag kunde jag gå i t-shirt utomhus utan att frysa - tvärtom! På tågen står man och svettas när tjocktröjan är på eftersom de är så packade med folk. Men det är fortfarande tillräckligt varmt för att jag ska kunna ha fönstret öppet hela tiden jag är på rummet. Det blir segt att gå upp på morgonen, att lämna det varma täcket, men annars är det en lämplig temperatur.

En annan lustig grej är att den 7-11 vi har i närheten har flyttat om bland sina varor sen vi svenskar invaderade boendet i stor skara: meron pan låg på en undanskymd hylla första gången jag var där; efter att vi har köpt det flera gånger så ligger det istället på översta hyllan, som det första bröd man ser när man kommer till bröden. På samma sätt så har utbudet i varuautomaten på nedersta våningen ändrats: förut så var det Pepsi som fanns i störst volym i den - nu har det ändrats till C.C. Lemon, efter att vi svenskar har fattat stort tycke för drycken. Japanerna är service-inriktade till tusen.

Nu bär det strax av till sängen, imorgon ska vi tydligen ha en ny lärare. Hoppas på att hon är bra, men hon ska i alla fall, enligt Maru-sensei, vara "ung och vacker". Hoppas på att i alla fall det stämmer.

Att vara tjugo är inte speciellt annorlunda mot att vara nitton, även om det har varit rätt trevligt att bli sjungen för här och var. En lustig grej med själva fyllandet är att vi idag gick igenom på lektionen hur man frågar om någons födelsedag. Pin-pon-sensei vände sig först till mig och sa: "Shimon-san, tanjoubi wa itsu desuka?" (Simon, när är din födelsedag?). När jag svarade "Kinou, desu" (Igår) blev hon helt paff och fick ögon stora som tallrikar. Hon är rätt gullig, vår lärare. När jag sedan förklarade att jag fyllde 20, vilket, som jag har förstått det, är rätt stort här i Japan, så blev hon alldeles till sig av häpnad och gratulerade mig om och om igen. Sedan fick hon klassen att sjunga inte "Happy Birthday" utan "Ha-pi ba-sudai" (med Japanskt uttal). Det finns tydligen ingen japansk födelsedagssång.

På lektionerna har vi nu också börjat lite med grammatik och det börjar vara så att jag kan bygga egna meningar; det känns helt underbart, även om jag fortfarande gör fel rätt ofta. Att faktiskt kunna kommunicera lite med sina lärare är rätt häftigt. För ett år sen tog jag det för givet, språk var inget hinder utan ett medel. Då kunde jag dessutom kommunicera med mina lärare på två språk, som båda fungerade lika bra. Här fungerar i och för sig också två språk, men ytterst begränsat. Jag kan inte så mycket japanska och mina lärare kan ungefär lika mycket engelska.

Det är förresten en sjuk fetthalt på mjölken i det här landet. Jag köpte en liter för att dricka till frukosten (läs: brunchen), men det är som att dricka grädde! I kombination med mängden socker de har i allt så är det ett under att så många är trådsmala! Har sett tjejer som ser ut att vara tagna direkt ur en av CLAMPs serier. Har i och för sig inget emot en del av sötsakerna.. Köper ofta ett melon pan att äta som kvällssnack, och kylskåpet har mer onyttigt än nyttigt i det. Så lite plats som finns så är det inte så konstigt i och för sig. Jag har inte plats för mycket mer än 2 l vatten och 1 l mjölk i kylen, och det är om jag trycker in det noga.

Sov gott, hälsningar från Nihon, landet där solen har sitt ursprung.

I helgen så var det restaurang och karaoke som gällde, eftersom Axel blev 20 igår och jag blir det imorgon. En riktig helkväll ute i Tokyo blev det alltså. Vi kom hem vid 6-tiden på morgonen, främst eftersom tågen slutar gå vid 12-tiden och inte börjar igen förrän vid 5.

På vägen till partajandet, på tåget, så satt jag bredvid en japansk flicka som utan anledning började prata med mig. Jag insåg snabbt att hon var aningens överförfriskad eftersom A) hon skulle aldrig vågat prata med mig annars och B) när hon andades på mig så var det som att få ett glas vodka slängt i ansiktet på mig; hon luktade alltså väldigt mycket alkohol. Jag fick senare på kvällen erfara att japaner inte tål så mycket alkohol.

Vi började sen festandet med att gå på restaurang: så mycket man kan äta och dricka för 3000 Yen. Vi var hela gruppen från boendet samt Hugos japanska flickvän och deras 3 vänner. Jag hamnade tillsammans med japanerna vid bordet och det gav mig lite utrymme till att öva min japanska, även om killen jag pratade mest med föredrog att prata svenska (han hade studerat i Lund). Nämnda kille blev strax överförfriskad även han, efter inte mycket mer än ett glas öl.

Det var dock lite problem på restaurangen: det var tydligen väldigt mycket folk (något vi inte märkte av, eftersom vi satt i ett angränsande rum). Detta, tillsammans med något strul bakom kulisserna ledde till att både maten och drickan tog en bra stund på sig att komma till våra bord, vilket fick till följd att den mycket söta servitrisen fick en rejäl utskällning av bossen, trots att det knappast var hennes fel. So it goes.

Efter flera mycket roliga timmar på restaurangen så begav vi oss. Eftersom tågen hade slutat gå så var vi tvungna att spendera natten i Takadanobaba; detta görs lämpligen på ett karaokeställe. Nu har jag alltså även testat på karaoke, och så här två dagar efter så har jag fortfarande fruktansvärt ont i nacken efter att ha headbangat till bra musik. Det var för övrigt första gången jag kunnat sjunga ordentligt sedan jag kom till Japan, vilket var mycket skönt. Efteråt har jag fått höra att jag "ägde skiten ur stället." Folk uppskattar tydligen min röst, även om den var ganska problematisk dagen efter..

Idag har jag återigen gått i skola, första måndagen hittills och jag blev överlycklig: vi ska ha Satou-sensei på måndagar! Himmel och fröjdelse! Idag har vi också för första gången nuddat grammatik på lektionerna, något som var hemskt välkommet och som faktiskt kändes väldigt nyttigt.

En annan höjdpunkt på dagen var när Andreas och Mattias, dagens matansvariga, serverade pasta. Jag har inte käkat pasta sen jag lämnade Sverige, och större delen av min diet har bestått av ris, så det var enormt välkommet med lite spaghetti och pastasås. Kudos to you, guys.

Stay tuned for more news!

Idag har varit en utmattande dag. Som ni säkert har förstått vid det här laget så roterar mina lärare. Jag har alltså tre lärare som roterar mellan dagarna, och torsdagar är Maru Machiko-sensei's dag. Nu ska jag inte vara överdrivet kritisk, men hon är usel. Ta det inte helt fel, jag tror att hon säkert är en bra lärare för folk som läser japanska på lite högre nivå än nybörjare, men för oss är det helt hopplöst att ha henne. Orsaken? Jo, hon pratar hiskeligt fort. Som om det inte vore tillräckligt så använder hon dessutom ord som vi aldrig har hört, använder inget kroppspråk och är allmänt frustrerande att ha. Hennes förmildrande egenskap är dock att hon låter oss leka under lektionerna, men hon verkar inte ha insett att killarna mot tjejerna inte är särskilt jämna lag när det finns 4 tysta tjejer i klassen och 14 högljudda killar. Eftersom vi fortfarande inte har haft några lektioner på en måndag så hoppas jag dyrt och innerligt att vi inte har henne då också, utan att vi istället har Satou-sensei. Pin-pon-sensei är det med största säkerhet inte, eftersom vi redan har henne på både onsdagar och fredagar.

Hur som helst, frustrationen över att inte förstå så mycket på 4 hela timmar tog ut sin rätt och skoldagen var fruktansvärt utmattande. Den sista lektionen så var jag så frånvarande att jag knappt hängde med. Det var i och för sig inte så mycket skillnad mot de andra lektionerna. Som tur var så klarade jag provet vi hade idag galant och jag hade redan koll på precis allt vi gjorde den sista lektionen, så jag klarade mig i alla fall. Lektionerna är den första tortyrkammaren.

Den andra tortyrkammaren är när man går av tåget i Shiki. Efter att ha gått upp för trapporna från spåret och förbi grindarna så måste man gå förbi en passage som milt sagt luktar. Tro mig, det är ett helvete. Det luktar nämligen från all den fantastiska maten som säljs i affärerna som kantar gången. Efter 4 timmar i skolan så är man allt annat än mätt, så den promenaden tär fruktansvärt på krafterna, för att inte säga på viljestyrkan.

Idag var det min tur att laga mat, förresten. Jag, Axel och Pablo stod på tur att visa upp våra kulinära kunskaper. Det var faktiskt mest jag som stod för lagandet, men jag fick rikligt med hjälp att hacka och skära upp det som skulle bearbetas. Faktiskt fick jag så mycket hjälp med det att det enda jag gjorde var att se till att maten faktiskt blev tillagad. Så egentligen var jag inte mer ansvarig än de andra två, fast Pablo insisterade på att kalla mig dagens mästerkock. Timmarna i köket därhemma hjälpte dock till ofantligt, och så här i efterhand så känner jag mig mycket nöjd över att jag ibland tvingades laga mat därhemma. Family Food gjorde dock det hela mycket lättare hemma, men vi har lyckats handla ekonomiskt ensamma också om än inte så ekologiskt. Tyvärr är det ändå så att med den ansträngda budget vi har här så måste vi verkligen handla effektivt. Det är en ny upplevelse att stå vid köttdisken och jämföra hektopriset på kyckling, köttfärs och kött, samtidigt som vi väger det mot hur det känns ätt käka kyckling varje dag. Kyckling är nämligen grymt billigt här. Precis som ris. Det har lett till att vi hittills ätit ris och kyckling i några olika utföranden. Man tröttnar rätt fort när maten inte varieras särskilt mycket.

Maten jag (vi) lagade blev således ris (förstås), fläskkött (surprise) och även lök, purjolök, tofu och grönsaker. Speciellt böngroddar är vanliga här och de smakar dessutom riktigt fint. Vi avslutade med att hälla på teriyaki-sås, vilket gjorde det hela fantastiskt gott. Jag (vi) fick nöjda kommentarer till tack. Och eftersom jag pungade ut för maten i affären så är min plånbok numera fylld av småmynt efter att de flesta har betalat mig 200 yen för maten. 200 yen är nämligen vad det kostade per skalle, vilket översätter till ca 15 kr. Rätt billigt för en god måltid, tycker jag.

Andra tankar: det är så mycket klor i kranvattnet att det inte finns några bakterier i det - nackdelen är förstås att det smakar kallsup, jag skulle behöva en ny kamera om min budget tillåter samt att jag verkligen ångrar att jag inte försökte prata med den där koreanskan. Nu måste jag försöka hitta henne bland 520 elever.

Over and out, good night.

Jag kan så här i efterhand berätta att orsaken till att måndagen var en helgdag var att det var "sports day", alltså en dag då man skulle sporta rejält. Det märktes egentligen, eftersom gymnastiksalen vi har till granne var ganska högljudd hela dagen.

Idag hade vi inga vanliga lektioner, utan istället hade vi vad som på engelska kallas för "entrance ceremony" det vill säga en inträdesceremoni. Jag vet inte om det finns någon svensk motsvarighet faktiskt. Det gick i alla fall ut på att alla nya elever samlades i en stor sal där först skolans rektor höll ett tal för att välkomna oss. Jag fattade nästan ingenting av det, eftersom det var på japanska. Efter det så presenterade sig lärarna för alla, i alla fall de lärare som inte hade lektion den dagen. Sedan var det tre tjejer som fick stipendier, två från Nepal och en från Kina. Stipendiet delades ut till elever som hade 0% frånvaro hela året, alltså inte ens en sen ankomst. Jag tänker själv försöka få det, 30 000 Yen för att göra vad man egentligen ska göra låter som en rätt bra deal. Efter det gav en av tjejerna ett tal för att hälsa oss nya elever välkomna och sen var det dags för det som alla i hela salen hade gruvat sig över: en kort presentation av sig själv inför alla församlade. Inte så farligt? Nej, kanske inte, men om man måste göra det på japanska är det lite värre.

Lyckligtvis krävdes det bara en kort presentation, så de flesta sa inte mer än sitt namn och var man kom ifrån. "Hajimemashite, watashi wa Shimon desu. Sweden kara kimashita. Douzo yoroshiku onegaishimasu!" Sen ställde vi upp oss för att ta ett gruppfoto och sen var skoldagen över. Jag tror det tog två timmar allt som allt.

Eftersom vi på förhand visste att det inte skulle ta så lång tid så hade vi bestämt oss för att vi skulle försöka inhandla lite elektronik vi behövde; även om det visade sig igår att jag faktiskt inte behövde något. Fredrik och Axel behövde i alla fall handla. Vi gick således av tåget i Ikebukuro som vanligt, men istället för att gå på tåget till Shiki så gick vi ut från stationen, ut i vildmarken. Vi hittade ganska snabbt stället vi hade fått höra om tidigare: ett sjuvåningshus, granne med två andra sjuvåningshus, med bara elektronik. Vi hittade det vi skulle ha och eftersom ljudnivån var så hög därinne och eftersom vi var grymt hungriga så orkade vi inte gå runt och kolla utan vi begav oss direkt hem.

Väl hemma i Shiki handlade jag något som de flesta av er antagligen undrar över: vad sjutton står det i inläggets titel? Svaret är メロンパン, me-ro-n pa-n, eller melon pan som vi skulle uttala det. Pan betyder bröd, ett portugisiskt låneord. Trots namnet så är det faktiskt ingen melon i det, utan det är formen som påminner om en melon. Jag tänkte ta ett kort av det så att ni kunde se själva, men när jag kom på det hade jag redan slukat det. Gott var det, om än aningen för sött: det är nämligen så att ett メロンパン är ljust bröd inkapslat i kakdeg. Det finns för övrigt inget annat än ljust bröd här. Det gör i och för sig inte mig så mycket, eftersom jag inte äter så mycket mörkt bröd ens när jag är i Sverige, men en del andra beklagar sig över det. Däremot tycker jag att brödet är för sött.

Ytterligare iaktagelser: jag slår i huvudet överallt, nescafe är svårt att få rätt styrka på samt att det inte bara är japanska tjejer som är grymt söta: även koreanska och kinesiska tjejer kan vara det.

Vi har haft långhelg här i Japan, eftersom måndagen var japansk helgdag. Vad dom firade har jag ingen aning om, men det gav mig ledigt, vilket var mycket trevligt. Helgen var för övrigt händelserik, precis som resten av tiden här har varit.

Vi börjar med fredagen. I skolan hade jag samma lärare som jag hade andra dagen, Yoshimura Sae-sensei, även kallad Pin-pon-sensei på grund av att hon brukar säga "Pin-pon!" när någon svarar rätt på en fråga (härmandes ljudet från frågesportsprogram). Hon är en grymt rolig lärare, men faktiskt inte den bästa av de tre vi har; den bästa hade vi idag: Satou-sensei, som vi hade första dagen. Hon är kanske inte lika rolig som Yoshimura-sensei, men hon är å andra sidan grym på att förklara saker även om hon förklarar på japanska. Hon är väldigt tydlig i allt, och det känns som om det mesta fastnar när hon lär ut: till och med idag så kändes det som om det mesta satte sig, trots att jag var väldigt trött och i början av första timman tänkte "shit, jag är så trött att det kommer att vara svårt att lära sig idag..". Åter till Pin-pon-sensei och fredagen. Vi fortsatte i samma stil som innan: vi lärde oss grundläggande grejer, som skillnaden på kore, kono, sore, sono, are och ano (skillnaden ligger i avståndet till saken man syftar till: kore/kono är nära, sore/sono nära den man talar med och are/ano långt från båda).

Efter skolan stack vi, några grabbar från samma boende som brukar hänga tillsammans, till en restaurang. Eftersom det var fredag så tänkte vi att vi skulle dra till med lite extra, så vi åt yakiniku; kött som beställs in till bordet och sedan grillas av gästerna på en grill i bordets mitt. D-E-L-I-K-A-T!

Fredagskvällen var sen lite av ett disaster. Eller rätt mycket, faktiskt. Vi tänkte att vi skulle gå ut och hitta en pub i närområdet, så att vi kunde ta det lugnt och chilla lite med nån öl och så. Vi hittade ingen pub. Men till slut hittade vi ett ställe som liknade en pub. Vi gick in och beställde 2 kannor öl, vilket visade sig vara 2 flaskor öl. Sen dök det upp en kvinna som verkade vara anställd och som satte sig hos oss och pratade med oss. Rätt snart fattade vi att det nog var så att vi skulle vara tvungna att betala för hennes sällskap. Mycket riktigt. Notan visade sig, efter 20 minuter, vara på 16 000 Yen för 2 öl och lite sällskap som vi inte hade behövt. Vi stack illa kvickt (efter att ha betalat, som de laglydiga gossar vi var).

På lördagen försökte vi hitta en pub igen, och den här gången gick det bättre. Vi hittade ett trevligt ställe som inte gav oss oönskat kvinnosällskap och spenderade många timmar där. Det var söndag när vi kom hem, i varierande grader av nykterhet. Vi hade i alla fall mycket trevligt.

För övrigt är Japan varmt. I alla fall i Tokyo, jag går omkring i t-shirt utomhus och svettas, i oktober! Nu vet jag inte om det är en ovanligt varm höst, men det är rätt rejält. På tunnelbanan kan det bli sliskigt varmt om det är trångt, trots aktiva air conditioners.

Andra reflektioner: en del japaner är ruskigt korta (det finns de som knappt når mig till armbågen!), japaner i alla åldrar läser manga på tunnelbanan samt att det tar mig 30 minuter att skriva ett inlägg: 20 minuter för den stora klumpen text först och 10 minuter för att komma på 3 intressanta saker till den sista meningen och en synonym att inleda den med. Det är viktigt att prioritera de viktigaste delarna av ett inlägg.

Jag hade en ny lärare idag också, men tyvärr var hon inte lika bra som de tidigare. Hon använde ord som jag aldrig hört förut, pratade snabbt och använde dessutom väldigt lite kroppspråk vilket gör vissa saker väldigt svåra att förstå. Hon bättrade sig mot lektionens slut, eller om jag faktiskt började förstå vad hon menade eftersom hon upprepade det så ofta. Vi lekte en lek som jag ofta sett i manga, tyvärr har jag glömt vad den heter, men den går ut på att en person säger ett ord, det måste vara ett substantiv, och nästa person säger ett ord som börjar på samma stavelse som det förra slutade på. Säger man ett ord som slutar på 'n' så förlorar man omgången. Om man inte kommer på ett ord så förlorar man också. Eftersom hon pratade japanska aningen bättre än oss andra i klassen så var lagen henne mot oss. Vi förlorade, kanske inte helt oväntat, men vi lyckades faktiskt plocka ett poäng när vi sa "mizu", vatten. Tydligen finns det nästan inga japanska ord som börjar på 'zu' och inte slutar på 'n'.

En rolig fotnot är att varje gång en lärare får reda på att en tjej i vår klass är jyuu-roku sai, 16 år, så säger de "kawaii", ett ord som i det här fallet betyder ungefär 'vad sött'.

Efter skolan så gick vi och käkade i Takadanobaba, på en ramenrestaurang som Axel kände till. Efter att både ha läst och sett Naruto så var jag givetvis väldigt nyfiken på hur ramen verkligen var. Svaret? Jag håller med Naruto: ramen är utsökt. Jag minns inte riktigt vad det var jag beställde, men jag har för mig att det var tonkatsu ramen, とんかつ ラーメン, alltså ramen med fläskkött. För den som undrar vad ramen är:

Ramen (japanska: ラーメン^?, rāmen info, /ɺaːmɛn/) är den japanska versionen av den kinesiska nudelsopprätten lā miàn (拉麵), nudlar gjorda på vetemjöl, salt och vatten, serverade tillsammans med en uppsjö av olika ingredienser. Ramen har blivit ordentligt integrerad i det japanska köket och många regionella variationer existerar, i princip varje prefektur har sina egna varianter med egna ingredienser. (från wikipedia)



Vi besökte även både en 100-yen shop och en matbutik senare på kvällen och jag införskaffade bland annat en kaffekopp, kaffepulver, en tvättkorg och Pocky. När man sett på så mycket anime och läst så mycket manga som jag har, så är man givetvis extremt nyfiken på detta godis som så ofta förekommer. För den oinvigde så är Pocky en tunn, chokladöverdragen kexpinne. Rätt dyrt var det, och så gott var det inte, så jag tror inte jag kommer att köpa det igen. Men det var kul att faktiskt prova på.

Det finns också en sorts läsk som heter C.C. Jag undrar om den passar till pizza? (Cookies for anyone who got the joke!)

Onödiga fakta: det finns feta japaner, jag har fortfarande en kal fläck på undersidan av hakan och jag har fortfarande inte köpt nån manga.

Ytterligare en dag i Tokyo, Japan. Jag började dagen med att stilla på mitt rum gå igenom gårdagens nyinlärda japanska samt att förbereda dagens lektioner.

Efter att ha gjort det så begav vi oss mot skolan och på vägen dit köpte jag ett tunnelbanekort. Grymt smidigt, och aningen billigare än vad det hade kostat utan. Tack vare kortet förlöpte resan till Takadanobaba utan problem och vi hade tid att käka lunch innan vi skulle börja. Så vi käkade på det urtypiskt japanska McDonald's. Efter en halv vecka med bara japansk mat var det rätt gott att få äta något omväxlande. Den omväxlingen höll sig hela vägen till kvällen.

Vi hade inte samma lärare idag som igår; det verkar som om de byter lärare varje dag. Den här läraren var också bra, trots att hon fick betyget "this one is a little more crazy than the other" av en italienare i klassen. Jag hade inte riktigt tänkt på det innan dess, men helt plötsligt var det som om en slöja föll från mina ögon. Hon var galnare. Men hon var inte för det en dålig lärare på något sätt. Det är också rätt svårt att beskriva varför hon var galnare, men på något sätt så påminde galenskaperna om Tom. Det var alltså inte så svårt att beskriva.

Vi fortsatte det vi hade lärt oss igår i alla fall. Vi lärde oss säga hur gamla vi var, vi lärde oss räkna från 1 till 10, och vi lärde oss nästa tre rader hiragana. Ta, chi, tsu, te, to. Na, ni, nu, ne, no. Ha, hi, fu, he, ho. Ta, chi, tsu, te, to. Na, ni, nu, ne, no. Ha, hi, fu, he, ho. Jag antar att ni fattar. För att utvärdera lektionerna: jag lärde mig säga hur gammal jag är. Watashi wa jyuukyuu sai desu. I am nineteen years old. J'ai dix-neuf ans. Jag är nitton år.

När vi kom hem så hade jag, Hugo och Fredrik bestämt oss för att laga mat hemma. Vi införskaffade därför kyckling, matfett (som vi tidigare hade glömt att köpa), curry-gegga (en gegga som man knuffade ner i det som skulle bli curry så att det blev curry. Kryddorna med andra ord) och lite grönsaker (med betoning på lite, det är sjukt dyrt med grönsaker i Tokyo). Ris hade vi sen innan, med tanke på att vi köpt 10 kg förra gången. Just riset skulle bli kvällens irritationsmoment. Eller snarare skulle riskokaren bli det. Mer om det snart.

Vi hackade grönsakerna, frästa lök, skar upp kycklingen i lagom stora bitar och tillsatte vatten och curry-geggan. Under tiden hade vi stoppat riset i riskokaren och satt på den. Trodde vi. När curryn var klar hade ingenting hänt med riset. Vi insåg att vi nog inte hade satt på den trots allt, och började pilla på den för att det skulle funka. Under tiden lät vi curryn stå. Curry blir ju bättre ju längre den står, så det var inte så illa. Det som var illa var att klockan nu var över halv åtta, och vi hade inte ätit sedan tolv. Hungern bankade på våra magar, till och med på min, trots att jag normalt sett är så liten i aptiten.

När klockan var åtta hade det fortfarande inte hänt något med riset. Vi suckade, och stoppade det i en annan riskokare (för att informera: det finns 7-8 stycken riskokare i köket). 40 minuter senare var det klart, och vi slevade upp riset i skålar och hällde vår nyligen uppvärmda curry ovanpå. Nog för att hungern är den bästa kryddan, men det var gudomligt gott. Så gott att jag nu sitter och skriver med en uppsvälld mage. Jag kommer nog att vara mätt till imorgon kväll. Måltiden gick i alla fall på 300 yen, och nog för att jag inte har så mycket koll på vad en måltid skulle kostat hemma, så tyckte jag att det var grymt billigt.

Ytterligare upplysningar innefattar att: det finns grönt kaffe, som tydligen var "helt okej", den lilla kylen jag har på rummet inte låter lika mycket som kylarna på de andra rummen samt att min rakapparat inte fungerar utan en converter.

Började dagen med att långsamt ta mig ur sängen, samtidigt som jag såg fram emot klockan 13:00: tidspunkten för min första lektion i Nihon.

Vi begav oss från DK House i Shiki i god tid, nämnligen vid 10:30. Med 40 minuters restid är det väldigt tidigt för att ta sig till skolan, men vi tänkte så att vi käkar något när vi kommer till Takadanobaba, där skolan ligger. Att åka tunnelbana var inte helt utan problem för min del dock, och efter att ha åkt till Ikebukuro så kunde jag inte använda min biljett till att ta mig ut från linjen. Jag stod ensam på ena sidan grindarna och försökte gång på gång att komma igenom, med vissa justeringar därimellan. Efter en stund var jag ganska uppgiven; jag hade ingen aning om hur jag skulle göra för att ta mig ut. Här fick jag nu, återigen, se prov på den extrema japanska vänligheten, då en liten dam plötsligt tilltalade mig från andra sidan grinden. Efter att hon kollat på min biljett gav hon tillbaks den och försvann, efter att ha sagt åt mig att vänta. Kort därefter dök hon upp bakom mig och bad mig följa efter. Efter att ha pratat med en vakt så att jag kom ut så hjälpte hon mig med att skaffa en biljett till nästa station och efter att jag tackat henne med orden "hontoni arigato gozaimasu" (stavningen är inte helt garanterad, samma sak med titeln), så försvann hon i folkmassan. Kvar stod jag, helt förundrad över hur snäll hon hade varit. Tack, anonyma lilla dam!

Efter det löpte dagen på rätt felfritt fram tills klockan 13:00. Lite besviken över att inte ha hamnat i samma klass som de andra, men samtidigt rätt glad över det (ensam har jag nog större chans att lära mig), satt jag i klassrum 405, tänkandes på alla de biologilektioner och biologilabbar jag haft med Britta i motsvarande sal på Per Brahe.

När min lärare, Sato-sensei, kom var nog alla i klassrummet lika förväntningsfulla och nervösa som jag. Hon delade ut åtskilliga papper som man fick välja om man ville ha i hiragana eller romaji. Dum som jag är valde jag hiragana. Jag kan ju läsa hiragana, men fort går det inte. Men jag kommer nog att lära mig lite snabbare om jag inte läser de bokstäver jag är van vid. Sedan tog det inte lång tid innan jag förstod en sak som gjorde mig ganska.. nyfiken. Sato-sensei pratar nämligen nästan ingen engelska. Istället lärde hon oss grundläggande japanska såsom atashi, atashitachi och anata (jag, vi och du) med gester, bilder och mycket vilja. Förundrat insåg jag att det faktiskt inte var något problem! Vi fortsatte sedan med de första 15 hiragana, något som jag kan mycket väl, och med ett nöjt leende gav hon mig beröm (jag tror i alla fall att det var beröm, men ett nöjt leende var det definitivt).

Efter lektionernas slut så lärde jag mig ytterligare en sak om japanska skolor, även om jag hade sett det tidigare i manga: fenomenet kallat "cleaning duty", då två personer i klassen hjälps åt att städa klassrummet inför nästa dag. Eftersom jag står överst på listan (Shimon-san, Sweden) så föll det på mig och en annan svensk att städa. Städningen inkluderade att torka av borden och att sopa golvet, alltså inget överdrivet jobb.

Jag hade faktiskt oerhört kul i skolan idag, och jag ser fram emot morgondagen med stor förväntan.

Ytterligare kuriosa: Imorgon ska jag skaffa ett tunnelbanekort för att undvika att dagens strul händer igen, det finns i japanska snabbköp "chocolate chip cookies" med 1 cm i diameter samt att kanji faktiskt inte är ett komplicerat sätt att läsa/skriva.

(Om man går på en relativt stor station under rusningstid så är varannan person man möter en fruktansvärt vacker japansk flicka.)

Idag är det måndag. Dagen innan skolan börjar på riktigt. I beginner-gruppen, klockan 13:00 till 16:50.

Som dagen innan skolan så passade det väldigt bra att göra saker som måste göras. Idag begav vi oss alltså hela bunten till en "City Hall", alltså en sorts kommunhus, för att genomföra "Alien registration", en registrering för att myndigheterna i Japan ska veta att vi befinner oss i landet, hur länge vi befunnit oss i landet, och hur länge vi ska befinna oss i landet. Bussresan på vägen dit var inga problem, inte heller själva registreringen, även om det tog rätt lång tid, vilket ledde till att inte mycket annat hanns med under dagen. Vi begav oss dit vid ett-tiden, och vi kom hem vid 17:30, varpå vi begav oss ut för att handla mat.

I matbutiken införskaffade vi kött, kött, kött, grönsaker, ris i enorma mängder (närmare bestämt 10 kg, men vi är ju 8 st. som delar på det) och några andra saker, såsom salt, peppar och något jag aldrig riktigt fattade vad det var. När vi kom hem så begav sig var och en till sitt, och sedan möttes vi i köket en stund senare.

Vi killar (läs: Hugo och Fredrik, med viss hjälp av mig och Axel) tillagade maten på bästa japanska manér: lök frästes, köttet frästes, sås tillsattes och slutligen åkte även grönsakerna i. Tjejerna satt utanför köket och gjorde vad de kunde för att inte vara i vägen. Riset tillagades i riskokare, även om det inte var jättelätt att få igång riskokarna till en början.

Maten blev delikat, och det beslutades att vi ska turas om att laga mat: vi killar lagar mat var fjärde dag och tjejerna lagar mat var fjärde dag. De som inte lagar mat diskar. Dagarna därimellan blir det till att köpa "cup noodles", en "bento" eller helt enkelt äta ute.

Efter att ha spenderat ett par dagar i Tokyo så har jag också hunnit plocka på mig en hel del mynt: 500-yen, 100-yen, 50-yen och 10-yen. Med en valuta så svag som den japanska så hade man ju kunnat tycka att det räckte med de mynten. Hah! Tillåt mig småle! I min plånbok finns också 5-yen och 1-yen! 1 yen blir med dagens kurs 0,08 sek, det vill säga 8 öre! I Sverige avskaffades ju 50-öringen häromdan, medan de här fortfarande har kvar inte bara ett mynt som på ett ungefär motsvarar 50-öringen och ett mynt vars Svenska motsvarighet avskaffades för 17 år sedan! Jag är tveksam till vad jag ska göra med dessa småmynt, som är så lätta att de knappt känns när de ligger i handen. De går inte ens att använda i varuautomaterna som finns överallt!

Nåväl. Andra nyheter innefattar: maskiner som pratar när man går förbi, japanskt bröd med skivor tjocka som bordskivor och folk som står längs tidningsstället i butikerna och läser manga innan de går utan att köpa något.

Fredagen var en mycket händelserik dag.

På morgonen skulle jag för första gången ta tunnelbanan i Tokyo, bara det i sig självt är en händelse värd att nämna, men än mer nämnvärt är destinationen: skolan. ISI Language School. Men först tunnelbanan.

Jag antar att de flesta har sett bilder av trängseln på Tokyos tunnelbana: folk som står med mellanrum stora som vattenmolekyler, vakter som trycker in folk i vagnarna. På expresståget från Shiki station, där mitt boende ligger, till Ikebukuro, där jag byter tåg, är det en helt felaktig bild. Det finns inga vakter som trycker in folk. Däremot är det så trångt. I alla fall på expresståget klockan 8:40. Tåget från Ikebukuro till Takadanobaba var inte alls lika trångt, men fortfarande ganska trångt. Men inte heller här fanns det vakter som tryckte in folk. Folk skötte nämnligen det väldigt bra själva. På vägen hem senare på kvällen var resan mycket kontrastfull. Tåget från Takadanobaba var relativt trängselfritt, och tåget från Ikebukuro var i stort sett nästan tomt hela vägen (det var ju i och för sig inte ett expresståg, och Ikebukuro är också första stationen på linjen, men men...). Men genom att beskriva hemresan så har jag gått händelserna i förskott.

Skolan verkar vara grymt trevlig, och lärarna verkade vara mycket snälla. Det var förstås lite skrämmande att göra en muntlig intervju med en lärare, speciellt som intervjun var på japanska, men med mycket uppmuntran gick det (nästan) utan problem. Det var också en mängd information att ta in, och också en del papper att fylla i. Som jag tidigare påpekat så verkar japanerna väldigt förtjusta i pappersarbete. Man kunde annars tro att ett så tekniskt avancerat land som Japan, med uppvärmda toalettsitsar och tåg som kommer i tid (!) kunde ha kommit på ett smidigare sätt att hantera all information. Tyvärr. Dessutom fick jag lära mig att det även i vår skola kommer att ljuda av den charmiga in- och utringningsmelodin (http://www.youtube.com/watch?v=Bhg7FcMjDsM), vilken för övrigt är den melodin Big Ben spelar. Den ringer 10 minuter i varje hel timme, och även varje hel timme, vilket sammanfaller med rasternas start och lektionernas start. Jag kommer att gå i en klass för elever med "basic knowledge", vilket passar mig oerhört bra. Det betyder att jag kommer att ha lektioner på eftermiddagarna, med start klockan 13:00 fram till och med.. jag har glömt när jag slutar.

När vi hade tagit tunnelbanan hem igen så gick vi till en 100¥-affär. Det vill säga en affär där allt kostar högst 100¥. Jag fösökte hitta tofflor som passade mig, men det var svårt. 26-28 cm var den största storlek de hade, en storlek som är 2-4 cm för liten för mig. Så kan det gå.

Efter äventyret där så gick vi på restaurang, japansk sådan. Jag har glömt vad det var vi åt, men gott var det. I alla fall minns jag riset, miso-soppan, den friterade tofun(?), det gröna téet som faktiskt smakade helt okej, bergen av riven vitkål och givetvis provade vi också sake. Jag har lärt mig att man måste utbringa en skål innan man börjar dricka den, samt att den var riktigt god varm. Hur den är kall vet jag inte än, så det får jag återkomma med. Vi kommer nog att besöka samma restaurang igen, maten var suverän och ägarna riktigt mysigt trevliga. På något sätt kändes deras leenden mer genuina än de leenden som man får på en svensk restaurang, om man får några.

Lite annan kuriosa: Det finns varuautomater överallt, inklusive på den nedersta våningen i vårt hus, en adapter är inte samma sak som en converter och japanska tjejer är grymt söta.

TL;DR: Jag trivs.