livinginjapan

Efter en del trubbel med datorn (den gick sönder i början av januari) och ännu mer med supporten (har inte kunnat komma fram på det engelska telefonnumret sen dess) så tog jag saken i egna händer och reparerade datorn själv, med hjälp av mina kompisar.

Sedan jag hade möjlighet att skriva senast har en hel del hänt. Bland annat har jag varit klassens ledare i en volleybolltävling och blivit utsedd till en av 15 av 850 elever som på måndag ska framföra tal på japanska, inför sisådär en 1000-1500 personer. Jag har dessutom fått en ny klass.

Vi kan börja med volleybollturneringen. Det var ett tag sedan nu, så jag är inte säker på att jag minns allt, men min klass, med mig i spetsen, gjorde rätt bra ifrån sig. Men jag ska väl börja från början: En dag, vilken det var kommer jag inte ihåg längre, så sa vår lärare att det snart var dags för skolans sportdag. Hon fortsatte med att fråga om någon i klassen kunde tänka sig att vara klassens ledare under dagen. När ingen räckte upp handen, och de flesta satt och skruvade på sig i hopp om att inte bli valda av slump så erbjöd jag mig att göra det.

Inte mycket mer hände före tävlingen. Vi kom dit, spelade vår första match. Eftersom vi inte hade hunnit få koll på spelet och inte heller kände varandra så bra sen innan så höll vi på att förlora, men vände 18-19 till 21-19 och vann. Många poäng på båda sidor berodde på nätservar och andra misslyckade servar. Efter att ha väntat nästan två timmar på nästa match så hade vi hunnit öva en del, och framförallt snackat ihop oss om hur vi skulle spela.

Manne, som i Sverige spelade volleyboll och därför är rätt grym på det, fick i match nummer 2 fler upplägg och smashade som en gud. Vi vann en match som jag trodde skulle vara svårare än den första (de hade trots allt också gått vidare) med 21-7. Vi fortsatte på samma spår, slaktade motståndare efter motståndare och var till slut i final mot en klass där bara 3 elever dykt upp. Hur hade de då gått till final? Svaret är enkelt, i takt med att andra klasser förlorade så gick deras mest spelsugna spelare med i den klassen. Det resulterade i att den andra klassen var lite av ett all-star-lag.

Med hjälp av Mannes smashar så ledde vi till slut med 19-14. Det borde vi ha vunnit, men eftersom Manne var vårat viktigaste vapen så ställde de andra tre spelare som blockade honom (vi var 9 på plan). När Manne inte längre kunde smasha, och i och med att Emily, vår center, stukat ett finger, så började de andra komma ikapp. Snart var ställningen 26-26. Tyvärr tappade vi ytterligare två poäng och slutade på andra plats.

I och med min ställning som klassledare fick jag sedan gå upp på podiet och improvisera ett kort tacktal. Inte helt enkelt, men det blev helt okej. Eftersom den andra klassen knappt bestod av den ursprungliga klassen alls så betraktar jag ändå min klass som den slutgiltiga vinnaren.

För några veckor sedan fick alla i klassen i uppgift att skriva en uppsats/ett tal. I klassen skulle sedan en vinnare utses som sedan fick framföra sitt tal ytterligare en gång tillsammans med de andra shokyuu-klassernas vinnare (shokyuu betyder ungefär basic level). Jag vann i klassen med mitt tal om japanska tåg och hur de skiljer sig från de svenska så mycket. Efter att ha finslipat mitt tal, och lagt till en inledning som alla som hittills hört den älskat (jag säger det de säger på stationerna innan tågen kommer: Tåget på spår 1 anländer snart. Eftersom det är farligt, ber vi er att ställa er bakom den gula linjen.), så vann jag även den uttagningen.

Härnäst ska jag på måndag morgon, iklädd finkläder (lånade av en kompis), framföra mitt tal framför mellan 1000 och 1500 personer. Yikes. En rolig detalj är att det på mitt boende är tre andra svenskar som också ska framföra sitt tal. Vi blir alltså totalt 4 av 15 från DK House Shiki, nästan en tredjedel av alla tävlande!

Önska mig lycka till inför måndag, over and out från Tokyo, med en nyreparerad dator!