livinginjapan

I enlighet med UD:s råd så var jag igår till Svenska Ambassaden i Tokyo för att hämta ut jodtabletter. Den ligger ganska centralt i Tokyo, men tyvärr inte längs med Yamanotesen, den största linjen i Tokyo, så en del byten krävdes för att komma fram. Tobu-Tojosen -> JR Yamanotesen -> En tredje linje som jag inte minns namnet på.

Att vara på ambassaden var en ganska bekant upplevelse: Det känndes nämligen som Sverige. Det fanns flera dalahästar och det luktade till och med Sverige.

Från att vi kom dit så tog det nog inte mer än 10 minuter innan vi hade fått våra pass kollade, fått en ask tabletter var och att vi kunde gå igen. Efter att det hade tagit 2 timmar att ta sig dit så var man nästan besviken över hur fort det gick.

På vägen hem försökte vi gå förbi skolan också, några av oss skulle få en påskrift på sina CSN-papper, men skolan var stängd. Vi kom dit klockan 17:02, gissa när den stängde? De som gissade på annat än 17:00 får inte en guldstjärna i kanten.

På tablettasken så står det, som så ofta på medicin, "förvaras oåtkomligt för barn". Räknas man som barn om man fortfarande har barnasinnet kvar? Eller fortfarande inte tänker på sig själv som vuxen? Om det är så måste jag nog leta reda på någon som kan förvara medicinen oåtkomligt för mig.

Trots många varningar om ett planerat strömavbrott så blev det inte av i morse, så dagen började som vanligt, bortsett från ett större skalv vid 10-tiden som skakade om mig rätt bra. Efter att ha duschat och ätit frukost begav jag mig, tillsammans med de andra, till skolan för att kolla hur det stod till där.

I skolan fick vi veta att vårt vårlov blivit en vecka längre, start idag. Jag har alltså en månads lov från och med idag, i ett land där det mesta gått snett. Jag vet inte riktigt hur jag ska spendera det, men det kommer väl att gå på nåt sätt.

En del kompisar håller på att förbereda sig för att lämna landet, de flesta av dem ska hem till Sverige igen. Själv har jag inga planer på att göra det, utan kommer istället att stanna kvar i kaoset. Om något extremt inträffar kommer jag dock att försöka ta mig hem, men jag tror i nuläget att det inte kommer att hända.

Nu har det gått två dagar sen den stora jordbävningen och det är fortfarande skakningar då och då. Det som oroar mest just nu är skadorna på två reaktorer på ett kärnkraftverk i norra Japan, men jag försöker att undvika att tänka på det så mycket. I nuläget är det inte så mycket jag kan göra åt det.

När vi var och handlade tidigare idag så blev jag förvånad över hur mycket som faktiskt fanns kvar i affären. Sen kom vi till kylen för vatten. Helt tom. Samma sak med brödhyllorna, allt bröd var borta. Jag antar att de mer erfarna infödingarna tänkte snabbt och började hamstra upp mat och vatten.

Fick tidigare veta att från och med imorgon kommer strömmen att stängas av i perioder för att spara. Tre timmar på morgonen och tre timmar på eftermiddagen kommer elen att vara borta i Shiki, där jag bor. Eftermiddagstimmarna kommer jag att vara i skolan, i alla fall om skolan kommer att köra på som vanligt. Vi är osäkra på hur det kommer att vara med det, men kommer att ta oss till skolan imorgon i alla fall. Jag hoppas verkligen den kör som vanligt, det vore skönt med något fast i vardagen igen, när hela marken ryckts undan från fötterna.

Vi får se imorgon hur det blir med skolan. Nu ska jag dricka min mjölk så att den inte blir dålig imorgon.

こんばんは, god natt.

Igår, när klockan närmade sig 15:00 så inträffade något mycket oväntat. Jordbävning. En stor en dessutom.

Igår skulle vi göra våra placeringsprov inför nästa termin på skolan. Klockan 14:40 fick vi rast och klockan 14:50 var det tänkt att vi skulle börja med lyssningsprovet. Klockan 14:46, tror jag att det var, började skolan skaka lite lätt. De flesta av oss har varit med om liknande skakningar förut, vi kopplade genast att det var en jordbävning. Manne påpekade glatt att det var den första han kände av!

20 sekunder gick och skakningarna blev värre och värre. Snart började saker falla omkull, och då insåg vi att det nog var ett ganska ordentligt skalv. Eftersom vi hade rast så hade vi just då ingen lärare i klassrummet, och vi hade inte fått någon jordbävningsinformation tidigare, så vi var ganska förvirrade när en annan klass började välla förbi ute i korridoren. Vi gjorde som de och följde efter, ut ur huset. Det borde vi egentligen inte gjort, men det var inte fel att göra.

Efter att det värsta gått över så gick vi återigen tillbaka till klassrummet. Jag antar att lärarna hade en överläggning om vad de skulle göra nu, för det tog en bra stund innan vår lärare kom tillbaka till klassrummet. Han delade ut papprena till provet och vi förberedde oss på att göra det, trots att de flesta av oss antagligen var ganska skärrade, det var i alla fall jag.

Lite senare kom Yoshimura-sensei och gav oss information om vad man ska göra när det blir jordbävning. In med huvudet under bänken, skit i resten av kroppen! Hålla sig undan från fönster och glas, eftersom det kan splittras. Hon berättade också att efter stora skalv som det här så kommer det alltid ett efterskalv som är ungefär lika stort. Lite senare kom en annan lärare och gav oss samma information.

Efter ytterligare några minuter började det skaka igen, först lite grann som förra gången, och sen mer och mer, och alla gömde sig under bänkarna. När det var över kom Yoshimura-sensei igen och sa att vi skulle ta oss till en annan skola, en som hade skolgård och som inte var omgiven av höga byggnader. Vi hade bara några iPhones som nyhetskälla, så vi visste fortfarande inte så mycket. Någon sa att det låg på 7.8 på skalan, vilket är rätt högt.

Efter ett ganska bra tag så kom ordern om att vi skulle ta oss ut, och gå till lågstadieskolan med skolgård. Efter ytterligare en stund så var vi på väg. På gatorna låg fasadputs och en del kakelplattor som lossnat, men bortsett från det så syndes det inte så mycket av skalven.

När vi kom dit fick vi veta att de elever som hade gångavstånd till hemmet kunde gå hem efter att ha sagt till sina lärare. De sa också att det var meningslöst att gå till stationen, tågen stod still, och de visste inte hur länge.

Det gjorde mig fruktansvärt förvirrad att få den informationen. Jag har väntat på tåg förut, och det är aldrig en bra eller rolig upplevelse.

Jag förberedde mig på en mycket lång kväll/natt när Manne kom och berättade att han och några av våra koreanska vänner skulle hem till Henrys lägenhet, som lämpligt nog låg innom gångavstånd. Vi berättade för Miwada-sensei att vi skulle sticka, och sen gick vi.

När vi kom till lägenheten så slog vi på TV:n, kollade lite på nyheterna och efter varningar om ett nytt storskalv så gick vi för säkerhetsskull ut igen. Vi tog oss till en lekplats, där det var öppet och utan höga byggnader runt om. Efter ett tag utan att något hände så bestämde vi oss för att försöka hitta något att äta och sen ta oss tillbaka till lägenheten.

Det var lättare sagt än gjort att hitta något att äta. De flesta ställen hade stängt, men till slut hittade vi ett Family Mart som var öppet där vi kunde köpa något att käka. Vi tog oss tillbaks till lägenheten och åt, och sen bestämde vi att halva gruppen skulle ge sig ut och leta reda på mer mat för natten och kommande morgon.

Jag stannade kvar, det började bli kallt ute, och jag hade inte planerat för en jordbävning. Vi fortsatte kolla på nyheterna, fick för första gången på kvällen iväg något sms till oroliga föräldrar och kompisar. Styrkan på jordbävningen sades nu vara 8.8 istället. Det låter kanske inte som så mycket mer, men skalan är logaritmisk, vilket betyder att ett skalv på 8.8 är TIO gånger starkare än ett på 7.8.

Efter två timmar kom de andra tillbaka. Så svårt hade det varit att få tag på mat, men de hade också hunnit få tag på släkt och vänner under tiden. Under tiden de varit borta hade vi lämnat huset ytterligare en gång för en jordbävningsvarning, och känt av ett flertal små bävningar. Varje gång någon skakade lite med foten var det någon som kollade mot vår hemmagjorda jordbävningsindikator - ett par upphängda hörlurar - för att se om det verkligen var något som hände. Det var ofta så att det kändes som en jordbävning, men som i verkligheten bara var inbillning.

Under natten kände vi ytterligare ett flertal små jordbävningar, men ingen som var särskilt stor. Tågen började gå på förmiddagen, men jag stannade kvar ytterligare flera timmar, främst för att det var så pass mysigt tillsammans, men nästan lika mycket för att jag ville undvika trängseln. När trafiken i Tokyo lägger ner så är det flera hundra tusentals människor som inte kan ta sig dit de vill utan måste vänta på att den börjar igen.

När jag väl kom hem på eftermiddagen, för ungefär två timmar sen så var det första jag gjorde att ta av mig linserna. 32 timmar med ett par plastbitar i ögonen skulle kunna göra vem som helst trött.

Nu säger de att styrkan på skalvet ligger på 8.9-9.1, vilket gör det till världens femte största skalv som uppmätts.

Vi hörs!

För att beskriva dagen behöver jag inte använda så många ord, utan det räcker med ett: Vanlig. Men bara för skoj skull så kan jag dra till med några andra också: vardaglig. Trivial. Tråkig. Rolig. Seg.

Jag vaknade som vanligt vid halv 9. Sen vaknade jag igen vid 08:39, 08:48, 08:57, 09:06 och 09:15. Sen gick jag upp 09:30. Det första jag tänkte på var hur mörkt det var i rummet. Ni förstår, mitt rum har ett stort fönster mot öst, där solen går upp. Faktiskt tror jag det är fel att kalla det för fönster, vägg passar nog bättre. Det tar nämligen upp hela väggen, förutom en halvmeter längst upp mot taket. Kallt.

Hur som helst, jag har lärt mig att det finns två orsaker till att det inte är ljust när jag vaknar. Den ena är att jag har vaknat runt 5 på morgonen, förvirrad över vad klockan är och halvvägs till duschen innan jag inser att klockan inte har blivit så mycket än. Den andra anledningen är att det är dåligt väder. Eftersom vi redan slagit fast att jag vaknade vid 08:30, 08:39, 08:48, 08:57, 09:06 och 09:15 så kan vi tillsammans lista ut att det var anledning nummer två som gjorde att mitt rum var mörkare än vanligt. Så efter ytterligare en kvart under täcket så tar jag mig upp, klär på mig och drar ifrån gardinen.

Snö.

Snö.

Det regnade snö. Igår var jag ute utan jacka och tyckte det var varmt. Nu var det snö. Jag drog för gardinen igen och drog ifrån den ytterligare en gång, hoppfull om att det, någonstans, var fel. Det var fel någonstans. Utanför mitt fönster. Det snöade på riktigt.

Klockan 11:45 begav vi oss hemifrån, ut i "snö"slasket. Jag tvekar över att kalla det snö, eftersom det verkade vara närmare besläktat med regn, främst genom vätan. Efter cirka 30 minuters tågresa och ett stopp på Seven Eleven så kom vi, runt 12:30 till skolan. Ytterligare lite tid att plugga på, lite sistaminuten plugg av kanji.

12:40 rang klockorna ut för morgonklasserna, och 13:00 rang dom in för oss. Eftersom det som hände härefter antagligen inte kommer att förstås av de flesta så kan nyss benämnda grupp läsare hoppa över nästa stycke.

１時から小さい聞く練習をした。その練習のあとで漢字テストをしたら、新しい漢字を勉強した。１時５０分から休みだった。２時から新しい文法を勉強した。今日は、可能形を習った。今、可能形を使える！；）今日の先生はとてもとてもよくて、楽しくて、親切な先生だと思う！先生はシモンさん、国で、どのくらい日本語を勉強したと言った。私は勉強しなかったと言って、先生はびっくりした！そして、先生はへー、上手だと思うと言った！私はとてもとてもうれしくなった！

Efter skolan så drog vi hem. Eftersom jag hade städning idag så var de andra tvungna att vänta en stund på mig, men annars var det inget märkvärdigt. Tågresan hem tog lika lång tid som till skolan, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är samma resa, fast åt andra hållet.

Väl hemma lagade jag mat, idag blev det spaghetti och köttfärssås. Jag gjorde tillräckligt för att ha till ytterligare två dagar, men matlådan var lite liten, vilket ledde till att jag nu sitter med världens matkoma framför datorn och skriver betydligt mer än vad jag hade planerat på att skriva från början. Nu ska jag kolla lite på Nihonjin no shiranai nihongo, ett drama som rekommenderas starkt. Tjejen i huvudrollen är för övrigt fjärdedels svensk.

まもなく、一番線に電車が参ります。危ないですから、黄色い線のうちがわまでおさがり下さい。

Så lät inledningen till gårdagens tal, en inledning som fick hela åhörarsalen att skratta; alla kände naturligtvis igen det. Det är nämligen vad som sägs på tågstationerna precis innan tågen kommer. Det var också en inledning som fick mycket beröm från publik, deltagare och lärare. Min egen lärare, Yoshimura-sensei, har upprepade gånger sagt att det är en perfekt inledning, och andra lärare gav ungefär samma bedömning. Sugiyama-sensei sa efter mitt tal att det dittils varit det absolut bästa talet. Andreas sa att han var nästan helt säker på att jag skulle vinna i nybörjargruppen.

Så blev det inte.

Vi kom till Shinjuku Culture Center klockan 08:50, tio minuter före utsatt tid för oss talare. När alla kommit fick vi en genomgång på hur det hela skulle gå till: först skulle nybörjargruppens fem deltagare tala, följt av mellangruppens sex. Sen en kort paus innan den bästa gruppens sju deltagare skulle hålla sina tal. Jag var talare nummer tre.

En finklädd Simon hållandes sitt tal.

Trots nervositet höll jag mitt tal ungefär som det var tänkt. Helt ärligt var jag mycket mindre nervös när jag väl var på scenen än vad jag trodde att jag skulle vara. Det lustiga är att jag efter att alla tävlande hade talat fick höra från många andra att 4 av de 6 första talarna var de absolut bästa talarna i hela tävlingen; våra tal var inte bättre grammatiskt sett, men sättet vi talade på var det. Givetvis hjälpte det också till att vi använde japanska som de allra flesta i publiken förstod.

När det sen var dags för prisutdelningen var jag många gånger nervösare än när jag skulle hålla talet. När vi satt på scenen väntandes på att få reda på vem som vunnit kändes det som om tiden gick baklänges, så långsamt var det. Helt ärligt var jag efter allt beröm rätt säker på att jag skulle vinna.

Först delades andrapriset i min grupp ut. Andreas fick det. Sen delades förstapriset ut. Jag fick det inte. En kines fick det istället. Nu kan man tänka sig att jag kände mig vansinnigt besviken, så säker som jag varit. Det gjorde jag inte. Jag blev förvånad över hur obesviken jag var.  Det var snarare grymt skönt. Istället: Grattis, lilla kinesiska tjej!

Hugo vann sin grupp. Hade han tävlat mot den högsta gruppen också hade han antagligen fortfarande vunnit, så grym var han. Det var ingen annan än han som tvivlade på vem som skulle vinna i hans grupp. Två av fyra svenskar i tävlingen tog pris. Fyra av de fyra deltagande svenskarna bor på samma guesthouse. Bra jobbat av oss.

Jag känner mig fortfarande inte besviken över att jag inte vann, däremot är jag stolt över att ha placerat mig i en tävling där bara de allra bästa eleverna kunde placera sig. Jag går dessutom i den absolut lägsta klassen som var med i hela tävlingen.

Grattis Andreas, Hugo och lilla kines, ni förtjänade era vinster!