Parklekar
Oj, oj, oj, två inlägg på samma dag, did hell freeze over?
Efter att ha käkat lunch innan idag så drog vi till en närliggande park för att spela fotboll, något vi pratat om många gånger men aldrig riktigt kommit oss för att göra. Först spelade vi fotboll i säkert en timme, och gradvis började fler och fler japanska barn vara med och spela.
När vi sen tröttnat på fotboll så lekte vi 「どろけい」, dorokei, doro från dorobo som betyder tjuv och kei från keisatsu som betyder polis. Tjuv och polis helt enkelt. Grymt roligt, barnen var vilda och föräldrarna trevliga :D
Efter att ha käkat lunch innan idag så drog vi till en närliggande park för att spela fotboll, något vi pratat om många gånger men aldrig riktigt kommit oss för att göra. Först spelade vi fotboll i säkert en timme, och gradvis började fler och fler japanska barn vara med och spela.
När vi sen tröttnat på fotboll så lekte vi 「どろけい」, dorokei, doro från dorobo som betyder tjuv och kei från keisatsu som betyder polis. Tjuv och polis helt enkelt. Grymt roligt, barnen var vilda och föräldrarna trevliga :D
En fredagskväll
I fredags var vi ute ett gäng på restaurang med koreanskt käk. Låter inte så speciellt kanske? Det blir mer speciellt ju fler detaljer jag ger:
1. Vi var där i 6 timmar, med nomihodai hela tiden, för 3500 yen. Rätt kul, men också rätt farligt.
2. Vi var runt 40 personer. Halva Fredriks klass, det vill säga en hel bunt med koreaner, delar av min klass samt även några ströplatser från andra klasser. Vi hade också sällskap av tre lärare, grymt kul. Hur sjutton fick vi plats på en restaurang när vi var så många? Det kommer härnäst.
3. Vi hade hyrt hela restaurangen. Fortfarande bara för totalt 3500 yen per skalle.
Trots att det var en hel bunt svenskar med så blev det väldigt lite svenska pratat. För det första är det roligare med japanska. För det andra har det blivit en regel när vi är ute att alla som inte pratar japanska måste tömma sitt glas. Farligt. Självbevarelsedriften sätter in tidigt och hindrar att man pratar annat än japanska. Om jag ska vara helt ärlig så var enda gången jag behövde dricka när vi sjöng "Ja må han leva" för Mattias. Det var det värt.
Imorgon ska jag köra mitt tal, som tredje deltagare i hela tävlingen. Yikes. Jag undrar hur jag kommer att sova i natt? Vi får se imorgon hur det går. Jag kan talet perfekt utantill när jag övar framför spegeln, men när jag i onsdags övade framför Yoshimura-sensei så var det inte lika perfekt. Väldigt operfekt till och med. I fredags framför klassen gick det dock bättre, återigen nästan perfekt. Det är en bra bit svårare inför folk, måste jag säga. Ska idag skriva en lapp med stödord som jag kan använda, utan att behöva ha med det stora papperet jag skrivit mitt tal på.
オーヴァ アンド アウト！
1. Vi var där i 6 timmar, med nomihodai hela tiden, för 3500 yen. Rätt kul, men också rätt farligt.
2. Vi var runt 40 personer. Halva Fredriks klass, det vill säga en hel bunt med koreaner, delar av min klass samt även några ströplatser från andra klasser. Vi hade också sällskap av tre lärare, grymt kul. Hur sjutton fick vi plats på en restaurang när vi var så många? Det kommer härnäst.
3. Vi hade hyrt hela restaurangen. Fortfarande bara för totalt 3500 yen per skalle.
Trots att det var en hel bunt svenskar med så blev det väldigt lite svenska pratat. För det första är det roligare med japanska. För det andra har det blivit en regel när vi är ute att alla som inte pratar japanska måste tömma sitt glas. Farligt. Självbevarelsedriften sätter in tidigt och hindrar att man pratar annat än japanska. Om jag ska vara helt ärlig så var enda gången jag behövde dricka när vi sjöng "Ja må han leva" för Mattias. Det var det värt.
Imorgon ska jag köra mitt tal, som tredje deltagare i hela tävlingen. Yikes. Jag undrar hur jag kommer att sova i natt? Vi får se imorgon hur det går. Jag kan talet perfekt utantill när jag övar framför spegeln, men när jag i onsdags övade framför Yoshimura-sensei så var det inte lika perfekt. Väldigt operfekt till och med. I fredags framför klassen gick det dock bättre, återigen nästan perfekt. Det är en bra bit svårare inför folk, måste jag säga. Ska idag skriva en lapp med stödord som jag kan använda, utan att behöva ha med det stora papperet jag skrivit mitt tal på.
オーヴァ アンド アウト！
It's alive! IT'S ALIVE!
Efter en del trubbel med datorn (den gick sönder i början av januari) och ännu mer med supporten (har inte kunnat komma fram på det engelska telefonnumret sen dess) så tog jag saken i egna händer och reparerade datorn själv, med hjälp av mina kompisar.
Sedan jag hade möjlighet att skriva senast har en hel del hänt. Bland annat har jag varit klassens ledare i en volleybolltävling och blivit utsedd till en av 15 av 850 elever som på måndag ska framföra tal på japanska, inför sisådär en 1000-1500 personer. Jag har dessutom fått en ny klass.
Vi kan börja med volleybollturneringen. Det var ett tag sedan nu, så jag är inte säker på att jag minns allt, men min klass, med mig i spetsen, gjorde rätt bra ifrån sig. Men jag ska väl börja från början: En dag, vilken det var kommer jag inte ihåg längre, så sa vår lärare att det snart var dags för skolans sportdag. Hon fortsatte med att fråga om någon i klassen kunde tänka sig att vara klassens ledare under dagen. När ingen räckte upp handen, och de flesta satt och skruvade på sig i hopp om att inte bli valda av slump så erbjöd jag mig att göra det.
Inte mycket mer hände före tävlingen. Vi kom dit, spelade vår första match. Eftersom vi inte hade hunnit få koll på spelet och inte heller kände varandra så bra sen innan så höll vi på att förlora, men vände 18-19 till 21-19 och vann. Många poäng på båda sidor berodde på nätservar och andra misslyckade servar. Efter att ha väntat nästan två timmar på nästa match så hade vi hunnit öva en del, och framförallt snackat ihop oss om hur vi skulle spela.
Manne, som i Sverige spelade volleyboll och därför är rätt grym på det, fick i match nummer 2 fler upplägg och smashade som en gud. Vi vann en match som jag trodde skulle vara svårare än den första (de hade trots allt också gått vidare) med 21-7. Vi fortsatte på samma spår, slaktade motståndare efter motståndare och var till slut i final mot en klass där bara 3 elever dykt upp. Hur hade de då gått till final? Svaret är enkelt, i takt med att andra klasser förlorade så gick deras mest spelsugna spelare med i den klassen. Det resulterade i att den andra klassen var lite av ett all-star-lag.
Med hjälp av Mannes smashar så ledde vi till slut med 19-14. Det borde vi ha vunnit, men eftersom Manne var vårat viktigaste vapen så ställde de andra tre spelare som blockade honom (vi var 9 på plan). När Manne inte längre kunde smasha, och i och med att Emily, vår center, stukat ett finger, så började de andra komma ikapp. Snart var ställningen 26-26. Tyvärr tappade vi ytterligare två poäng och slutade på andra plats.
I och med min ställning som klassledare fick jag sedan gå upp på podiet och improvisera ett kort tacktal. Inte helt enkelt, men det blev helt okej. Eftersom den andra klassen knappt bestod av den ursprungliga klassen alls så betraktar jag ändå min klass som den slutgiltiga vinnaren.
För några veckor sedan fick alla i klassen i uppgift att skriva en uppsats/ett tal. I klassen skulle sedan en vinnare utses som sedan fick framföra sitt tal ytterligare en gång tillsammans med de andra shokyuu-klassernas vinnare (shokyuu betyder ungefär basic level). Jag vann i klassen med mitt tal om japanska tåg och hur de skiljer sig från de svenska så mycket. Efter att ha finslipat mitt tal, och lagt till en inledning som alla som hittills hört den älskat (jag säger det de säger på stationerna innan tågen kommer: Tåget på spår 1 anländer snart. Eftersom det är farligt, ber vi er att ställa er bakom den gula linjen.), så vann jag även den uttagningen.
Härnäst ska jag på måndag morgon, iklädd finkläder (lånade av en kompis), framföra mitt tal framför mellan 1000 och 1500 personer. Yikes. En rolig detalj är att det på mitt boende är tre andra svenskar som också ska framföra sitt tal. Vi blir alltså totalt 4 av 15 från DK House Shiki, nästan en tredjedel av alla tävlande!
Önska mig lycka till inför måndag, over and out från Tokyo, med en nyreparerad dator!
Sedan jag hade möjlighet att skriva senast har en hel del hänt. Bland annat har jag varit klassens ledare i en volleybolltävling och blivit utsedd till en av 15 av 850 elever som på måndag ska framföra tal på japanska, inför sisådär en 1000-1500 personer. Jag har dessutom fått en ny klass.
Vi kan börja med volleybollturneringen. Det var ett tag sedan nu, så jag är inte säker på att jag minns allt, men min klass, med mig i spetsen, gjorde rätt bra ifrån sig. Men jag ska väl börja från början: En dag, vilken det var kommer jag inte ihåg längre, så sa vår lärare att det snart var dags för skolans sportdag. Hon fortsatte med att fråga om någon i klassen kunde tänka sig att vara klassens ledare under dagen. När ingen räckte upp handen, och de flesta satt och skruvade på sig i hopp om att inte bli valda av slump så erbjöd jag mig att göra det.
Inte mycket mer hände före tävlingen. Vi kom dit, spelade vår första match. Eftersom vi inte hade hunnit få koll på spelet och inte heller kände varandra så bra sen innan så höll vi på att förlora, men vände 18-19 till 21-19 och vann. Många poäng på båda sidor berodde på nätservar och andra misslyckade servar. Efter att ha väntat nästan två timmar på nästa match så hade vi hunnit öva en del, och framförallt snackat ihop oss om hur vi skulle spela.
Manne, som i Sverige spelade volleyboll och därför är rätt grym på det, fick i match nummer 2 fler upplägg och smashade som en gud. Vi vann en match som jag trodde skulle vara svårare än den första (de hade trots allt också gått vidare) med 21-7. Vi fortsatte på samma spår, slaktade motståndare efter motståndare och var till slut i final mot en klass där bara 3 elever dykt upp. Hur hade de då gått till final? Svaret är enkelt, i takt med att andra klasser förlorade så gick deras mest spelsugna spelare med i den klassen. Det resulterade i att den andra klassen var lite av ett all-star-lag.
Med hjälp av Mannes smashar så ledde vi till slut med 19-14. Det borde vi ha vunnit, men eftersom Manne var vårat viktigaste vapen så ställde de andra tre spelare som blockade honom (vi var 9 på plan). När Manne inte längre kunde smasha, och i och med att Emily, vår center, stukat ett finger, så började de andra komma ikapp. Snart var ställningen 26-26. Tyvärr tappade vi ytterligare två poäng och slutade på andra plats.
I och med min ställning som klassledare fick jag sedan gå upp på podiet och improvisera ett kort tacktal. Inte helt enkelt, men det blev helt okej. Eftersom den andra klassen knappt bestod av den ursprungliga klassen alls så betraktar jag ändå min klass som den slutgiltiga vinnaren.
För några veckor sedan fick alla i klassen i uppgift att skriva en uppsats/ett tal. I klassen skulle sedan en vinnare utses som sedan fick framföra sitt tal ytterligare en gång tillsammans med de andra shokyuu-klassernas vinnare (shokyuu betyder ungefär basic level). Jag vann i klassen med mitt tal om japanska tåg och hur de skiljer sig från de svenska så mycket. Efter att ha finslipat mitt tal, och lagt till en inledning som alla som hittills hört den älskat (jag säger det de säger på stationerna innan tågen kommer: Tåget på spår 1 anländer snart. Eftersom det är farligt, ber vi er att ställa er bakom den gula linjen.), så vann jag även den uttagningen.
Härnäst ska jag på måndag morgon, iklädd finkläder (lånade av en kompis), framföra mitt tal framför mellan 1000 och 1500 personer. Yikes. En rolig detalj är att det på mitt boende är tre andra svenskar som också ska framföra sitt tal. Vi blir alltså totalt 4 av 15 från DK House Shiki, nästan en tredjedel av alla tävlande!
Önska mig lycka till inför måndag, over and out från Tokyo, med en nyreparerad dator!
